Petsamo Tillbaka

Petsamo, ry. Petjenga, område i Ryssland vid Ishavskusten, omfattar landet mellan norska gränsen och en linje Korvatunturi-Fiskarhalvön, 10 470 km2. N. delen av P. upptas av tundra och fjäll, medan barrskogar och vidsträckta myrmarker dominerar landskapsbilden i s. Vid Petsamofjorden, i vilken den laxrika Petsamonjoki mynnar, finns en isfri hamn som under områdets finska tid mellan världskrigen kallades Linhammar.

P. ortodoxa munkkloster grundades på 1550-t. men förstördes på juldagen 1589 av den ryktbare österbottniske bondehövdingen Pekka Vesainen. Det byggdes upp på nytt 1882-91 och flyttades under andra världskriget till Heinävesi i Savolax. P. var in på 1800-t. gemensamt för de nordiska länderna och Ryssland, befolkat främst av skoltsamer. Vid områdets uppdelning mellan Sverige- Norge och Ryssland 1826 blev Finlands behov av en kuststräcka vid Ishavet inte tillgodosett, vilket inte heller skedde under den tid landet var förenat med Ryssland, trots upprepade framstötar i den riktningen. En motivering för de finländska anspråken var, att finska nybyggare börjat flytta till området i mitten av 1800-t.; dessutom fanns där i slutet av seklet en norsk, en rysk och en karelsk koloni. Först vid freden i Dorpat (Dorpatfreden) tillerkändes P. Finland, som tog det i besittning 14/2 1921. P. utgjorde från nämnda datum till årets utgång ett eget län, därefter kommun. Rådsryssland hade redan i mars 1918 överlåtit området till den röda finländska regeringen.

Två finländska militärexpeditioner till P. 1918 och 1920 misslyckades, sedan de invecklats i strid med ryska trupper och rödgardister från Finland, som understöddes av brittiska marinsoldater. Den förra expeditionen bestod av ett 100-t. frivilliga under befäl av dr Thorsten Renvall och dr Onni Laitinen, den senare av 60 man reguljära trupper anförda av jägarmajor K.M. Wallenius, som 10/2 besatte hamnen i P. Mot vårsidan blev Wallenius dock tvungen att dra sig tillbaka, efter en sammandrabbning på sjön Salmijärvis is 1/4 1920. Befolkningen, som 1922 räknade 1 500 personer, förhöll sig avvisande till de finländska försöken att vinna kontroll över området. I gengäld betraktades skolterna som främmande och nationellt opålitliga av det finländska politiska och kulturella etablissemanget.

P. hade under tiden mellan de båda världskrigen stor betydelse för Finland tack vare den ständigt isfria statsägda hamnen och besöktes även av talrika turister, sedan vägen till P., den s.k. Ishavsvägen, byggts av staten från Sodankylä via Ivalo åren 1916-31. Hamnen i P. var den enda vid Barents hav som kunde nås med bil. Finland satsade betydande resurser på att utveckla området, som även förfinskades snabbt; vid ingången av 1929 var finnarnas andel av befolkningen redan 53 %. Tio år senare var invånarantalet drygt 5 000, huvudsakligen som en följd av inflyttning från Finland. P. var även bas för några betydande finländska sillfiskeföretag, ägda av Hemming Elfving och Ragnar Nordström.

De stora nickelfyndigheterna i P. (Europas viktigaste), som upptäcktes 1921, utarrenderades 1934 till den kanadensiska trusten International Nickel Company, som 1944 sålde sina rättigheter till Sovjetunionen. Området besattes under vinterkriget av sovjetiska trupper, som dock drogs bort från största delen av P. efter Moskvafreden 1940; i sovjetisk ägo stannade endast Fiskarhalvön.

Under mellankrigsperioden 1940-41 var P:s nickel en bricka i det storpolitiska spelet och Linhammar ett viktigt centrum (även för Sverige) för handeln med den icke-krigförande delen av världen. Sovjetunionen utövade hårda påtryckningar på Finland för att få kontrollen över nickelfyndigheterna, men dessa avvisades med Tysklands tysta stöd. Över P. skedde en betydande utskeppning av skogsindustriprodukter, medan importen främst bestod av livsmedel och krigsmateriel. Även flyktingar från Mellaneuropa (bl.a. judar) utnyttjade denna väg på sin färd till länder som inte behärskades av det nazistiska Tyskland. I juli 1940 inledde Aero Oy regelbunden trafik på det nybyggda flygfältet i P.

P:s förvaltning handhades under fortsättningskriget av Tyskland, som åren 1943-44 fick 70-80% av sitt behov av nickel från P. Tyskarna lämnade området i oktober 1944. Enligt vapenstilleståndsavtalet av detta år avträdde Finland P. till Sovjetunionen. En del av områdets urbefolkning (skolter) anvisades nya boplatser vid sjön Sevettijärvi i Enare. Se även Jäniskoskiområdet mellan Enare sjö och gränsen till P. (J.E. Rosberg, Petsamon maa, 1919; M. Olin, Minnen från P., 1921; E. Kuussaari, Taistelu Petsamosta, 1939; H.P. Krosby, Nikkelidiplomatiaa Petsamossa 1940-41, 1966; J.O. Söderhjelm, Tre resor till Moskva, 1970; Eilispäivän P., red. J. Pohjanpalo, 1970; A. Vuorio, P. talvisodan kourissa, 1982; T. Soini, P.: tuulien kotimaa, 1985, P.: Suomen siirtomaa, 1986, Petsamon laulu: kaikkea liian kanssa, 1987; Petsamon nikkeli: taistelu strategisesta metallista, red. E. Autere/J. Liede, 1989; E. Vuorisjärvi, Petsamon nikkeli kansainvälisessä politiikassa 1939-1944, 1990; E. Paasilinna, P.: historiaa ja muistoja, 1992; K.M. Wallenius, P.: mittaamattomien mahdollisuuksien maa, 1994; K. Kuusikko, Laiton Lappi, laiton P., 1996; Turjanmeren maa: Petsamon historia 1920-1944, red. J. Vahtola/S. Onnela, 1999; V. Salkio, Pummanki: Jäämeren suomalainen kalastajakylä ja sen tuho, 2003; P. och havet, red. M. Engman/K. Westerlund, 2009)
petsamo_ny.jpg

Petsamo. Karta: Steffen Örsted.

Petsamo.jpg

Petsamo och dess ständigt isfria hamn var under mellankrigsperioden 1940-41 ett viktigt andningshål för både Finland och Sverige, men även ett häftigt omtvistat stridsäpple i storpolitiken. Foto: Museiverket.

Petsamo1938.jpg

Linhammar i Petsamo, Finlands enda hamn vid Ishavet, 1938. Foto: Museiverket.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
kommuner (administrativa enheter), historia, befolkning, ytformer, bebyggelse, näringsstruktur
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Geografi
Skapat 08.11.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 08.11.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi