Paasikivi, Juho Kusti Tillbaka

Paasikivi (t. 1885 Hellsten), Juho Kusti ( f. 27/11 1870 Koskis, Tavastehus län, d. 14/12 1956 Hfrs), ämbetsman, bankman och statsman, Finlands sjunde president. Paasikivi disputerade 1901 för juris utriusque doktorsgraden, var 1902-03 adjunkt i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet och 1903-14 överdirektör för Statskontoret; återvände längre fram till ämbetsmannabanan som Finlands sändebud i Stockholm och i Moskva. Under sin tid som generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki 1914-34 beklädde Paasikivi även flera andra framträdande poster i affärs- och finansvärlden.

Sin politiska bana började Paasikivi inom det finska partiet ("gammalfinnarna") i början av 1900-t. Han tillhörde partiets centralstyrelse 1903-13 och 1917-18 och var medlem av lantdagen 1907, 1909 samt 1910-13. I det självständiga Finland verkade han inom samlingspartiet, vars ordförande han var 1934-36. Regeringsmedlem var Paasikivi fyra gånger: som chef för senatens finansexpedition 1908-09, som vice ordförande (motsv. statsminister) i senatens ekonomiedepartement 1918 - den första regeringen utsedd i det självständiga Finland, som minister utan portfölj 1939-40 och som statsminister 1944-46.

Vid fredsförhandlingarna med Ryssland i Dorpat 1920 var Paasikivi chef för den finländska delegationen, och hans erfarenhet som förhandlare med Sovjetunionen togs på nytt i anspråk vid förhandlingarna i Moskva före vinterkriget hösten 1939, under hans tid som sändebud i Moskva efter vinterkriget och vid förberedande förhandlingar om vapenstillestånd i Stockholm och Moskva våren 1944. Efter Mannerheims avgång utsågs Paasikivi 1946 genom en speciallag till president. Han omvaldes 1950 för en full, sexårig mandatperiod.

Paasikivi nådde en framträdande plats i Finlands historia redan på grund av sina insatser i Finlands ekonomiska och politiska liv före andra världskriget. Inom samlingspartiet var han en moderat kraft med blick för behovet av sociala reformer och nödvändigheten av att inom högern ta klart avstånd från 1920- o. 1930-talets antidemokratiska strömningar. Han understödde starkt den nordiska orientering i Finlands utrikespolitik som regeringen omfattade vid mitten av 1930-t. och deltog i dess förverkligande som sändebud i Stockholm 1936-39.

Som förhandlare mellan Finland och sovjetregeringen kunde Paasikivi bygga vidare på den tradition av strävan till realistisk förståelse för ryska önskemål som vid sekelskiftet 1900 företräddes av det gammalfinska partiet och dess ledare (Danielson-Kalmari, Yrjö-Koskinen). Såväl vid förhandlingarna i Dorpat 1920 som i Moskva 1939 var han beredd att göra större eftergifter än regeringen, och efter att under fortsättningskriget ha stått på sidan var han 1944 nästan självskriven som den, som skulle stå i spetsen för arbetet på att normalisera relationerna mellan Finland och Sovjetunionen.

Paasikivi såg då som sin främsta uppgift att befästa en politik, som kunde vinna Sovjetunionens förtroende och tillfredsställa denna stats säkerhetspolitiska intressen (en politik som kom till uttryck bl.a. i vänskaps- och biståndsfördraget från 1948). Samtidigt var Paasikivi mån om att hålla landet utanför storpolitiska tvister och utveckla det nära samarbetet med de övriga nordiska länderna. Under sin tid som president ansågs han stå över partierna, och särskilt mot slutet av sin presidenttid hade han nått en av alla kretsar aktad ställning som statsöverhuvud. Hans förståelse bl.a. för den finlandssvenska befolkningens behov och strävanden är välkänd och kom till uttryck t.ex. då det gällde att lösa frågan om den förflyttade befolkningens (förflyttad befolkning) krav på jord efter kriget. Paasikivis utrikespolitik, som nådde sin största framgång då Porkalaområdet återlämnades 1956, och som blivit känd under namnet "Paasikivilinjen", var normgivande även för hans två närmaste efterträdares politik. Paasikivi skrev bl.a. memoarer, på svenska utgivna i tre band 1958-60. Hans detaljerade och öppenhjärtiga dagböcker, som frigavs för publicering ett kvartssekel efter hans död, innehöll synnerligen kritiska anmärkningar om Sovjetunionen och dess ledare. (T. Polvinen m.fl., J.K.Paasikivi: valtiomiehen elämäntyö 1-5, 1992-2003; J.K.Paasikivi Valtakunnallinen elämäntyö, red. K. Kare, 1956; R. Svento, Ystäväni J.K.Paasikivi, 1960; T. Heikkilä, Paasikivi peräsimessä, 1965, Paasikiven sihteerin salaiset muistelmat 1932-1944, 1997; J.K.Paasikivi 1870-1970, red. M. Mannerkorpi, 1970; M. Jakobson, Paasikivi Tukholmassa, 1978; V.V. Pohlebkin, J.K.Paasikivi ja Neuvostoliitto, 1980; K. Ikonen, J.K.Paasikivi: linjanrakentajan tie 1870-1941, 1986, J.K.Paasikiven poliittinen toiminta Suomen itsenäistymisen murrosvaiheessa, 1990; Paasikiven hirmuiset vuodet: Suomi 1944-48, red. J. Nevakivi, 1986; J.K.Paasikivi, Paasikiven linja; Paasikiven muistelmia sortovuosilta; J.K. Paasikivis dagböcker, 3 bd, red. och övers. G. Stjernschantz, 1985-87; J.K.Paasikivi, "Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi", red. K. Rumpunen, 2000; J. Seppinen, Paasikiven aikakauteen, 2001) (Klaus Törnudd)
PaasikiviJuhoKusti Paasikivi, Juho Kusti. Lotsade landet skickligt genom de svåra efterkrigsåren, som enligt vittnesbörden i hans dagböcker var svåra även för honom själv. Foto: Museiverket.

Republikens president

Finlands regeringar sedan 1917
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), statsministrar, jurister, presidenter, generaldirektörer
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Presidenten
Skapat 10.11.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 13.05.2016 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi