nordiskt samarbete Tillbaka

nordiskt samarbete. De nordiska länderna, d.v.s. Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har genom åren utvecklat ett omfattande samarbete baserat på sina likadana eller liknande bakgrund, omgivning, samhälle, kultur, religion och värdegrund. Den rätt långt gående språkförståelsen har även bidragit till att stärka den gemensamma identiteten.

Norge lydde i århundraden under Danmark och var i ett knappt sekel förenat med Sverige i en personalunion. Finland utgjorde i mer än sexhundra år en fullvärdig del av det svenska riket. Island lydde under Danmark fram till tiden efter första världskriget och uppnådde full självständighet i samband med andra världskriget.

Under den tid Finland utgjorde ett autonomt storfurstendöme under ryska tsaren gällde i princip svensk grundlag, den nya lagstiftning som tillkom uppvisade stora likheter med motsvarande svensk lagstiftning. Banden till Sverige bröts aldrig under den autonoma tiden. Några år efter att Finland blivit självständigt uppstod en dragkamp mellan en nordisk inriktning och randstatssamarbete med Baltikum och Polen. Den nordiska inriktningen slogs slutgiltigt fast under 1930-t. då även det inrikespolitiska samarbetet efter nordiskt mönster byggdes på samförstånd mellan agrarer och socialdemokrater (rödmylleregeringen).

Utvecklingen under andra världskriget kom att splittra Norden politiskt, men den omfattande hjälpverksamheten över gränserna lade grunden för efterkrigstidens djupa inbördes sympati.

Trots att de nordiska länderna efter andra världskriget valde olika säkerhetspolitiska lösningar - då Danmark, Island och Norge lierade sig med Nato, Sverige bibehöll sin neutralitet och Finland gick in för en neutralitetspolitik med klar hänsyn till Sovjetunionen - hindrade detta inte det nordiska samarbetet från att utvecklas och fördjupas. Många forskare har betecknat Norden som en säkerhetsgemenskap under kalla kriget, medan andra valt termen nordisk balans. Båda tar fasta på de omedelbara relationerna, det nära samarbetet och det faktum att fientliga handlingar länderna emellan var otänkbara.

År 1952 grundade de nordiska länderna Nordiska rådet som ett gemensamt forum för parlamentariker och regeringsmedlemmar. Förhandlingarna om rådet fördes mellan alla fem länder, men Finland såg sig av hänsyn till Sovjetunionen tvunget att vänta med att ta plats i rådet fram till 1955.

Nordiska rådet består av 87 valda medlemmar, av vilka Sveriges riksdag väljer 20, Norges storting 20, Finlands riksdag 18, Danmarks folketing 18, Islands allting 7, Färöarnas lagting 2, Grönlands landsting 2 och Ålands lagting 2 medlemmar. Utöver de valda medlemmarna deltar i allmänhet 40-60 ministrar vid sessionerna, som dels är fora för politisk debatt över landsgränserna, dels fattar beslut om rekommendationer till regeringarna, som i sin tur är skyldiga att rapportera om vilka åtgärder som vidtagits.

Att märka är att det nordiska samarbetet till sin karaktär inte är överstatligt; det ankommer på varje land att införa godkända rekommendationer i den nationella lagstiftningen.

Nordiska rådets största framgångar är de på sin tid unika förverkligade besluten om passfrihet, fri arbetsmarknad och full rätt till sociala förmåner. Samtliga tre genomfördes redan under 1950-t. men har sedan dess uppdaterats.

Grunden för det mellanstatliga nordiska samarbetet är det s.k. Helsingforsavtalet, som godkändes 1962 och som definierar samarbetsområdena och målen för samarbetet. På detta avtal bygger alla övriga avtal som ingåtts mellan de nordiska länderna.

1967 grundades Nordiska kulturfonden, som årligen utdelar betydande belopp i stipendier till olika kulturprojekt med sikte på samarbete över gränserna.

I slutet av 1960-t. fördes förhandlingar om upprättande av en nordisk tull- och handelsunion kallad Nordek. Unionen förverkligades dock aldrig till följd av dels Danmarks inriktning på EU-medlemskap, dels först Finlands, sedan Sveriges tvekan. Flera beståndsdelar i Nordekplanen genomfördes under 1970-t. då Nordiska ministerrådet och Nordiska investeringsbanken grundades.

Regeringssamarbetet leds sedan början av 1990-t. av statsministrarna, medan de nordiska samarbetsministrarna koordinerar det nordiska samarbetet i respektive regering. Ministerrådets sammansättning varierar beroende på vilka frågor som behandlas. Därtill förekommer en stor mängd ämbetsmannakommittéer som bereder löpande ärenden. Ett särskilt ministerrådssekretariat arbetar i Köpenhamn i nära samarbete med rådssekretariatet.

Genom åren har ett stort antal nordiska institutioner skapats på snart sagt alla samhällsområden. I Västnorden (Island, Färöarna, Grönland) finns speciella Nordens hus som bedriver ett brett kulturarbete. Se även Nordforsk.

Efter kalla krigets slut gick det nordiska samarbetet in i en ny fas med fokus inställt på samarbete först med de baltiska länderna och sedan också med n.v. delarna av Ryssland. Särskilda informationskontor grundades i Tallinn, Riga, Vilnius och S:t Petersburg, och en lång rad utväxlings-, demokratiutvecklings-, miljö- och andra projekt genomfördes under 1990-t. Såväl rådet som ministerrådet har utvecklat ett nära samarbete med de baltiska länderna, som även blivit fullvärdiga medlemmar av Nordiska investeringsbanken. Parallellt med denna utveckling steg de europeiska integrationsfrågorna alltmer fram i förgrunden för både Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets verksamhet.

Trots att de nordiska länderna har valt olika integrationspolitiska lösningar, med Danmark, Sverige och Finland som medlemmar i Europeiska unionen, men med olika starkt integrationsengagemang, och med Norge och Island som medlemmar i Europeiska ekonomiska sfären (EES) har det nordiska samarbetet fortsatt. Tack vare detta har till exempel passfriheten kunnat fortsätta inom ramen för Schengenavtalet och Norge beretts möjlighet att delta i EU:s militära samarbete tillsammans med Sverige och Finland. Internt har de nordiska länderna fortsatt arbetet på att avskaffa så kallade gränshinder och ytterligare underlätta rörligheten för medborgarna.

Till det typiska för det nordiska samarbetet är att det genomsyrar hela det nordiska samhället och inte begränsar sig till den mellanstatliga nivån. Under slutet av 1990-t. och början av 2000-t. har de många företagsfusionerna fört till att merparten av det nordiska näringslivet numera ser Norden (inklusive Baltikum) eller hela Östersjöområdet som sin hemmamarknad. Samtidigt fortsätter det intensiva samarbetet och umgänget på medborgar- och folkrörelsenivå. Snart sagt alla föreningar och organisationer är involverade i någon form av nordiskt samarbete. En central roll spelar här centralorganisationen för folkligt nordiskt samarbete i Finland, Pohjola-Norden, som har systerorganisationer i samtliga nordiska länder och självstyrande områden. Verksamheten riktar sig speciellt till skolorna där elever och lärare kan delta i utbytesprogram. Vänortsrörelsen omfattar långt över hälften av Finlands kommuner, och nätverket av lokalföreningar täcker nästan hela landet. Förbundet står i ständig växelverkan med myndigheter och beslutsfattare och för fram nya samarbetsförslag. (Hva skjedde med Norden? - Fra selvbevisthet til rådvillhet, red. I.B. Neumann, 1992; Norden i sicksack: tre spårbyten inom nordiskt samarbete, red. B. Sundelius/C. Wiklund, 2000; Finland i Norden, red. L. Häggman, 2005) (Ragnar Meinander/Larserik Häggman)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 29.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 29.04.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi