mytologi Tillbaka

mytologi, betecknar en sammanfattande helhet av gudasagor, vilka har vuxit fram inom olika folkslags religioner. Myter, vanligen enskilda sagor om gudar, utgör byggstenarna för m. Sedan skrivkonsten utvecklades har myterna fått en litterär gestalt och sammanställts av upptecknare och författare till mytologiska helheter i form av epos, bl.a. det finska nationaleposet Kalevala.

I finsk m. ingår delar av olika kulturers religioner, t.ex. indoeuropeiska och turkiska religioner. Man märker också skandinaviskt, baltiskt och ortodoxt inflytande. De viktigaste källorna till kunskap om fornfinnarnas religion är en kortfattad förteckning över karelarnas och tavasternas gudar i förordet till Mikael Agricolas finska översättning av Psaltaren (utg. 1551) och folkloristiska uppteckningar gjorda i nyare tid.

Många av den finska mytologins gudar har visat sig vara av främmande ursprung. På grund av finnarnas animistiska uppfattning av tillvaron sågs de som personifierade naturkrafter, vilkas uppgifter fördelade sig över fiskets, jaktens och jordbrukets olika områden, som särskilda väsen. Från högre stående religioner har finsk m. uppenbarligen lånat bl.a. föreställningen om ett högsta väsen, vars namn, Jumala, dock är inhemskt. Inhemsk är även Ilmarinen samt skogs- och jaktguden Tapio, medan Ukko, himlens och luftens herre, lånat vissa drag av skandinavernas Tor. Till finnarnas gudar hör vidare bl.a. Väinämöinen, vilken framför allt blivit känd som en central gestalt i finsk folkdiktning.

I fornfinnarnas religion ingick såsom i otaliga andra kulturer dyrkan av de döda. Man trodde att dessa fortsatte sin tillvaro som förut, men nu i Tuonela, dödsriket. Släktbanden bröts inte av döden, varför de avlidna skulle visas vördnad. Minnet av märkliga män och kvinnor levde länge och de blev med tiden skyddsandar och stamgudar.

När kristendomen kom till Finland, smälte den gamla och den nya religionen delvis ihop, och de nya helgonen upptogs smidigt i det gamla systemet.

Samernas förkristna religion stod likaså på animistisk grund; som rätt ursprungliga element räknas bl.a. dödsriterna och björnkulten, vilka utgör ett förenande drag mellan flertalet arktiska folk på ö. halvklotet. Omvärlden befolkades snarare av andeväsen än av gudar; när gudarna antar tydligare avgränsade former, kan vanligen inflytelser från finskt, skandinaviskt eller kristet håll påvisas. I gudaläran uppträder efter kristet mönster bl.a. en högsta gud och en guds son samt flera väderleksgudomligheter, som uppenbarligen har lånats av nordborna, t.ex. en åskgud. Månen dyrkades i större utsträckning än solen, norrskenet betraktades som farligt. Över skogen, vattnet etc. härskade särskilda väsen, medan lokala skyddsandar benämndes med ett från finskan lånat ord, håldi (fi. haltija, "rådare", jfr Halditjocko).

Björnen uppfattades av samerna som ett i viss mån heligt djur. I föreställningarna ingick även ett dödsrike; de döda bodde på heliga fjäll (ett sådant är bl.a. Saana vid Kilpisjärvi) och levde där ett likadant liv som på jorden. Offer till de avlidna och till gudomligheterna skedde på olika sätt på särskilda altaren, som ofta var prydda med gudabilder av sten eller trä (gudabilderna kallades seite, fi. seita). Förbindelserna mellan den synliga och den osynliga världen upprätthölls av en schaman, nåjden (fi. noita), vars viktigaste redskap var en trolltrumma, försedd med magiska tecken. Bland nyschamanistiska grupper idag spelar sådana föremål en stor roll. (J. Fellman, Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, 4 bd, 1906; I. Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappmarken och lapparne, 4 bd, 1910-15; Finsk guda- och hjältetro, 1915; K. Krohn, Zur finnischen Mythologie I, 1932; T.I. Itkonen, Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen, 1946; U. Harva, Suomalaisten muinaisusko, 1948; R. Karsten, Samefolkets religion, 1952; K. Nickul, Les Lappons de Finlande, 1963; Saamelaiset kansana ja kansalaisina, 1970; J. Pentikäinen, Kalevalan maailma, 1989; V-P. Lehtola, Saamelaiset: historia, yhteiskunta, taide, 1997; M. Waronen, Vainajainpalvelus muinaisilla suomalaisilla, 1998; Sami folkloristics, red. J. Pentikäinen, 2000; Siidastallan: siidoista kyliin, red. J. Pennanen, 2000; J. Svanberg, Schamantropologi i gränslandet mellan forskning och praktik, 2003) (Nils G. Holm)

Mytologimytologi. I Nationalmuseets centralhall kan man beskåda Akseli Gallen-Kallelas fresker från år 1928 med motiv hämtade ur Kalevala. Här ser vi Infångandet av storgäddan. Foto: Schildts bildarkiv, T. Ørsted.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), författare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Litteratur
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.01.2011 av Johan Lindberg