Moskvafreden Tillbaka

Moskvafreden, benämning på fredsavtalet som avslutade vinterkriget, ingicks på kvällen 12/3 1940 i den sovjetiska huvudstaden. Fredsprocessen hade inletts redan i februari, och den finländska fredsdelegationen reste 7/3 till Moskva via Stockholm. Den bestod av statsminister Risto Ryti, minister J.K. Paasikivi, general Rudolf Walden och professor Väinö Voionmaa, ordförande i riksdagens utrikesutskott.

Vid förhandlingarna framgick det att Sovjetunionen höll fast vid sina tidigare framställda krav och inte retirerade en tum. I detta läge konstaterade den finländska delegationen 11/3 att man borde acceptera fredsvillkoren, och anhöll om bemyndigande från hemlandet att underteckna fredsavtalet. De sovjetiska villkoren föredrogs även för riksdagens utrikesutskott, som godkände dem. En representant för den svenska nyhetsbyrån TT fick av misstag kännedom om villkoren, och nyheten spred sig omedelbart över hela världen.

Regeringen gav på morgonen 12/3 delegationen fullmakt att underteckna avtalet, och undertecknandet ägde rum sent på kvällen denna dag. Nyheten om att fred ingåtts och villkoren för den lästes upp i finländsk radio morgonen 13/3 1940, och vid middagstid tystnade vapnen nästan överallt vid fronterna.

Riksdagen godkände fredsavtalet 15/3. Enligt detta avträdde Finland största delen av Viborgs län, Sallaområdet och en del av Fiskarhalvön uppe vid Norra ishavet, vartill Hangö udd utarrenderades till Sovjetunionen på 30 år. Det innebar att omkring en tiondedel av landets territorium gick förlorat, tillsammans med ca 10 % av arbetsplatserna och odlingsjorden, vartill även industriproduktionen inskränktes med en tiondedel. Ca 25 % av exporten hade gått över hamnarna i Viborg och Hangö, som nu måste överlåtas. Att skaffa försörjning och tak över huvudet åt de 425 000 personer som bodde inom de områden som skulle avträdas utgjorde inte det minsta problemet (förflyttad befolkning).

I fredsavtalets preambel fastslogs, att man genom överenskommelsen önskade avsluta de fientligheter som hade uppstått mellan staterna och skapa varaktiga och fredliga förhållanden dem emellan.

Fredsfördraget innehöll nio artiklar. Första artikeln fastslog att fientligheterna inställs och artikel två skisserade upp de nya gränserna. I den tredje artikeln förband sig bägge fördragsparterna att avhålla sig från varje angrepp mot den andra parten och att inte inträda i förbund eller koalitioner som var riktade mot denna. Artikel 4 gällde utarrenderingen av Hangö udd mot ett årligt arrende om 8 milj. mk. Artiklarna 5 och 6 rörde förhållandena i Petsamo, medan artikel 7 gav Sovjetunionen rätt till fri transiteringstrafik till Sverige längs banan från Kandalaksja till Kemijärvi och vidare till Torneå. För detta ändamål skulle en ny järnväg byggas från östgränsen till Kemijärvi (järnvägar), om möjligt under loppet av 1940. Artikel 8 stipulerade om en normalisering av handelsförbindelserna, och den avslutande nionde artikeln gällde ratificeringen och utväxlingen av urkunder.

13/3 1940 var stämningen i landet dyster, och flaggorna vajade på halv stång. Letandet efter förklaringar till det som hade inträffat inleddes omedelbart. Överbefälhavaren, marskalk Mannerheim, utfärdade sin dagorder till "soldaterna i Finlands ärorika armé", där han sade bl.a. att "trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring". En sådan var Mannerheims och general Erik Heinrichs negativa bedömning av möjligheterna att fortsätta kampen - trupperna var slitna och utmattade. Deras pessimistiska syn på läget delgavs regeringen 9/3. Mannerheim ringde därtill 10/3 och 11/3 upp utrikesminister Tanner och beklagade sig över att trupperna inte skulle kunna stå emot nästa sovjetoffensiv. Utsikterna hade drastiskt försämrats.

En annan orsak till att man sträckte vapen sades i dagordern vara försvarets bristande materiella resurser, vartill det där påpekades att landet förutom en mindre svensk frivilligkår inte hade erhållit annat utländskt bistånd än vapen och utrustning. Detta "mindre" svenska truppförband hade med sin flygflottilj dock i krigets slutskede övertagit försvaret av hela n. Finland, och därmed frigjort de finländska trupper som varit stationerade där för uppgifter på sydligare frontavsnitt. Vidare förbigicks det bistånd som England och Frankrike hade utlovat och som Finland hade fått en utfästelse om 11/3, då de västallierade deklarerade sin beredskap att komma Finland till undsättning.

Från finländskt håll har man framhållit, att den allierade hjälpkåren inte hade hunnit fram i tid, utan troligen stannat vid malmfälten i n. Sverige. Mannerheims åsikt - som han framförde i telefonen - var att de trupper som de västallierade utlovade var ett dåligt kort att satsa på, om dessa inte kunde erhålla tillstånd för genommarsch av Norge eller Sverige. Det har å andra sidan antytts att de västallierade skulle ha råkat i krig med Sovjetunionen om de hade tagit Finland under sina vingars skugga.

Frågan om varför Finland slöt fred med Sovjetunionen 12/3 1940 har sedan dess dykt upp då och då, senast i slutet av 1990-t., då Heikki Ylikangas kom fram med en ny teori om vinterkrigsfreden. Teorin baserade sig på riksmarskalk Hermann Görings till den finländska statsledningen riktade uttalande 22/2 1940, som innehöll en uppmaning att sluta fred på vilka villkor som helst; "Jag garanterar att ni får allting igen med upplupen ränta".

Enligt Ylikangas var det denna information som fick Finland att inte anhålla om bistånd av de västallierade, utan i stället sluta fred. Hans tolkning blev inte oemotsagd, trots att den inte kullkastade teorin om att man gav upp för att Finland hade uttömt sina försvarsresurser, utan endast kompletterade den. Ett av motargumenten lydde, att Görings uttalande - förutom att det låg i linje med Tysklands officiella politik - var avsett att skapa ett läge som inte äventyrade operation Weserübung, d.v.s. erövringen av Danmark och Norge. Enligt detta synsätt önskade Göring inte att Finland skulle anhålla om hjälp av de västallierade, eftersom detta hade kunnat störa invasionen av de två nordiska länderna. Hans replik har m.a.o. betraktats som en morot som fick de finländska ledarna att agera enligt tyska önskemål. Tyskland var mot slutet av vinterkriget inte redo att gå till angrepp mot Sovjetunionen, men förberedelserna var på gång. För den planerade offensiven behövde tyskarna en utvilad, vältränad och -rustad samt slagkraftig finsk armé vid sin sida, vilket de även fick. (E. Jutikkala/K. Pirinen, Finlands historia, 1982; B. Laurla, Tie talvisodan rauhaan, 1982; F. Jernström, Den politiska utvecklingen, Finland i krig 1, 1986; O. Manninen, Suomi toisessa maailmansodassa, Suomen historia 7, 1987; Talvisodan historia 4, 1991; Talvisodasta jatkosotaan, red. J. Kronlund, 1991; H.M. Tillotson, Finland at peace and war 1918-1993, 1993; J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993, Vem vann? Om forskning i krigshistoria, Av kärlek till arkiv, 2002; Yksin suurvaltaa vastassa: talvisodan poliittinen historia, red. O. Vehviläinen/O.A. Rzesevski, 1997; H. Ylikangas, Tulkintani talvisodasta, 2001; A. Eskola, Suomen sodat ja rauhat, 2003) (Jarl Kronlund)

MoskvafredenMoskvafreden, som berövade Finland bl.a. största delen av Karelen, upplevdes som orättvis, vilket skapade en grogrund för revanschtankegångarna under fortsättningskrigets inledningsskede. Karta: Steffen Ørsted.



Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.01.2011 av Johan Lindberg