Leino, Yrjö Tillbaka

Leino, Yrjö Kaarlo (f. 28/1 1897 Hfrs, d. där 28/6 1961), politiker. Leino var till utbildningen agrolog och ägde från 1924 småbruket Lövkulla i Kyrkslätt. Han anslöt sig på 1920-talet till kommunistpartiet (en av Poika Tuominens adepter) och innehade därefter olika partibefattningar, bl.a. som organisatör av de kommunistiska infiltrationsförsöken i de småbrukardominerade s.k. kristidsrörelserna i Uleåborgs län. 1930 uppträdde Leino som finländsk talesman vid en kommunistarrangerad bondekongress i Berlin och dömdes 1935 till 3,5 års tukthus för kommunistisk verksamhet. Efter frigivningen blev han 1939 förvaltare på Marlebäcks gård i Itis som ägdes av författarinnan Hella Wuolijoki och höll sig under vinterkriget gömd tillsammans med älskarinnan Hertta Kuusinen. Han häktades i december 1940 och förpassades till Vasa länsfängelse, men lyckades sommaren 1941 fly under en fångtransport och höll sig dold i Helsingfors fram till slutet av fortsättningskriget.

Efter krigsslutet framträdde Leino som en av den yttersta vänsterns ledande gestalter, trots att han aldrig lyckades bli medlem av kommunistpartiets inre ring. Han blev i november 1944 biträdande socialminister i Paasikivis regering och innehade efter regeringens ombildning i april 1945 inrikesministerportföljen. Han kvarstod på denna nyckelpost även i Pekkalas regering, bildad i mars 1946. Som inrikesminister var han den drivande kraften vid omorganiseringen av Statspolisen och gick i spetsen för flera av yttervänsterns aktioner under efterkrigsåren. Gentemot den sovjetiska kontrollkommissionen upprätthöll Leino dock en viss självständighet, trots att han på borgerligt håll betraktades som en fanatisk revolutionär. Det cirkulerade länge rykten om att det var han som hade förrått ett påstått kommunistiskt kuppförsök våren 1948; likaså förekom misstankar på yttersta vänsterhåll om förbindelser med Statspolisen under fortsättningskriget.

Leino erhöll i maj 1948 misstroendevotum i riksdagen och blev tvungen att avgå; han hade vid det laget övergivits även av sina partifränder, som dock organiserade strejkaktioner med anledning av hans fall. Under ett besök i Moskva vid föregående årsskifte hade det framgått att Leino fallit i onåd hos den sovjetiska ledningen, något som kom till synes även under förhandlingarna om vänskaps- och biståndspakten i mars-april 1948, i vilka han deltog. Hans äktenskap med Hertta Kuusinen, ingånget 1945, upplöstes 1950, och 1952 utträdde han ur partiet.

Leino hade invalts i riksdagen och satt kvar fram till 1950. Mot slutet av sitt liv blev han allt mer alkoholiserad. Publiceringen av hans memoarer, Kommunisti sisäministerinä, inställdes 1958 av utrikespolitiska skäl. Boken spreds senare i en duplicerad upplaga och utkom först 1991 i ett nytryck på den öppna marknaden. (O. Leino, Vem tackar Yrjö Leino, 1973, Ännu ett brev, 1990; I. Hakalehto, Yrjö Leinon salattu kujanjuoksu: oliko ministeri kaksoisagentti, 2001)
LeinoYrjoeLeino, Yrjö. Fosterländsk-heten segrade hos honom uppenbarligen över den revolutionära glöden. Foto: Museiverket.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 29.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 29.04.2011 av Johan Lindberg