Lapplandsarmén Tillbaka

Lapplandsarmén, namn på den tyska armé (20. Gebirgsarmee) som var stationerad i Lappland 1941-44. Den bestod av tre armékårer med sammanlagt nio divisioner, eller ca 220 000 man. Befälhavare var från början av 1942 generalöverste Eduard Dietl, som omkom i en flygolycka sommaren 1944 och efterträddes av generalöverste Lothar Rendulic. L. misslyckades redan sommaren 1941 med sin egentliga uppgift, att erövra Murmansk, och inriktade sig därefter huvudsakligen på att försvara Petsamo och dess för Tysklands krigföring livsviktiga nickelfyndigheter. Överkommandot för L. fanns i Rovaniemi, där även en finländsk förbindelsestab under befäl av jägaröverste Oiva Willamo etablerades. En mobil radiostation, Soldatensender Lappland, sände över kortvåg och långvåg 1942-44. Trupperna bjöds på information och underhållning även genom tidningen Lappland-Kurier ; den utkom 22/6 1941- 2/9 1944.

Lapplands län bildades 1938 och hade då ca 144 000 invånare. Tre år senare uppenbarade sig med ens en främmande armé på drygt 200 000 man som stannade i drygt tre år. Under denna tid knöts kontakter av varierande art mellan lokalbefolkningen, som bestod huvudsakligen av kvinnor, barn och åldringar - de vapenföra männen var vid fronten - och de utländska soldaterna, som befann sig långt hemifrån.

Denna "invasion" av utländska trupper omvandlade ställvis de lokala miljöerna totalt. Trupperna hade tillgång till livsmedel och lyxvaror som tidigare knappast hade skådats i Lappland och som även urbefolkningen ibland blev delaktig av. Tyskarna kunde även bjuda på kultur i form av bl.a. programaftnar och film.

Eftersom Finland och Tyskland kämpade mot en gemensam fiende, bemödade man sig på båda sidor om att skapa friktionsfria relationer. Genast vid tyskarnas ankomst våren 1941 utfärdades ett Merkblatt med tre tättryckta sidor förhållningsregler där det inledningsvis poängterades, att Finland var Tysklands vän och allierade, och att den tyske soldaten skulle minnas att han inte befann sig där som herre i ett ockuperat område, utan som gäst i ett vänskapligt sinnat land.

Tyskarna uppförde sig alltså inte som ockupanter, utan umgicks tämligen respektfullt med den lappländska civilbefolkningen och bistod den på olika sätt i dess vardag. I Lappland kände man till att förhållandena i detta avseende var annorlunda bortom gränsen i Norge. Representanter för den tyska Lapplandsarmén deltog regelbundet i hjältebegravningar för att markera att man befann sig i samma båt. Olika välgörenhetskampanjer till förmån för nödlidande bland civilbefolkningen hörde också till bilden. Bastubadandet tjänstgjorde mången gång som en initiationsrit då tyskarna skulle upptas i den lokala gemenskapen. Österrikarna var f.ö. populärare än de egentliga tyskarna; lägst i kurs stod SS-trupperna.

Tyskarnas karismatiske högste befälhavare, generalöverste Eduard Dietl, var på grund av sitt intagande väsen mycket uppskattad av den inhemska befolkningen. Han var synnerligen populär också bland sina egna trupper. Legenden om att Dietl föll offer för ett attentat som Hitler arrangerat lever fortfarande i Lappland. Då Dietls plan vid midsommartid 1944 störtade i de österrikiska Alperna innebar detta att han slapp ge ordern om att bränna Lappland, detta föll i stället på efterträdarens lott.

Det fanns också sådant som lappländarna fann mindre tilltalande hos sina gäster. Man uppskattade inte tyskarnas järnhårda disciplin och brutala framfart mot sina egna soldater - de kunde få dödsstraff för tämligen alldagliga förseelser som t.ex. svartabörshandel, för att inte tala om vägran att lyda order. Att en del kvinnor var uppenbart bländade av främlingarnas stiliga uniformer och kontinentala umgängesseder var en irritationskälla i synnerhet för männen vid fronten. Många kvinnor hade kommit söderifrån för att arbeta för tyskarna som hade ett stort personalbehov bl.a. i underhåll och sjukvård. Så långt som till sexuella förbindelser gick det relativt sällan, men tyskarna lämnade ofrånkomligen efter sig åtskilliga avkomlingar. Det ingicks även äktenskap, trots att det i princip var förbjudet för tyska soldater att gifta sig med utlänningar. De kvinnor som lämnade landet tillsammans med tyskarna för att sedan återvända efter kriget fick länge bära en kollektiv skuld som framkallats delvis av politiska skäl.

Ju längre kriget varade, desto större blev slitningarna mellan de tyska och finländska väpnade styrkorna i Lappland, åtminstone på befälsnivå. Fr.o.m. 1943 började man även på tongivande civilt håll förbereda en brytning, men på gräsrotsplanet förblev vänskapen obruten fram till Finlands vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944, då tyskarna med ens kunde uppträda hotfullt mot civilbefolkningen. De hjälpte trots allt till med evakueringen av Lappland, som var praktiskt taget folktomt då kriget mellan de forna vapenbröderna inleddes i oktober. Lappländaren i gemen accepterade inte att man vände vapnen mot tyskarna.

Exakta uppgifter om L:s förluster föreligger inte, men de torde ha uppgått till ca 20 000 man; drygt 2 500 ligger begravna i Norvajärvi i Rovaniemi, där en begravningsplats med mausoleum (O. Kindt) invigdes 1962. (P. Saapunki, Saksalaissotilaan poika, 1996; K. Virolainen, Elinikäinen taakka: ikääntyneiden lappilaisten muistot vuorovaikutussuhteistaan jatkosodan ajan Saksan armeijan sotilaisiin ja neuvostoliittolaisiin sotavankeihin, 1999; M. Junila, Kotirintaman aseveljeyttä, 2000) (Henrik Ekberg)





Aktörer
upphovsman: Main.DataConverter
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2009 av Main.DataConverter
Uppdaterat 04.05.2009 av Main.DataConverter