Kivi, Aleksis Tillbaka

Kivi, Aleksis (f. 10/10 1834 Nurmijärvi, d. 31/12 1872 Tusby), författare, hette egentligen Alexis Stenvall; son till en byskräddare i Nurmijärvi. K. visade sig tidigt äga en rik fantasi, men sakna fallenhet för praktiska göromål. Han sändes vid 12 års ålder till huvudstaden för att gå i skola, avlade efter många svårigheter studentexamen 1857 och studerade från 1859 några år vid universitetet, dock utan att avlägga någon examen.

K:s litterära böjelser tog snart överhanden, och 1859 noterade han sin första framgång, då den stora tragedin Kullervo prisbelönades av Finska litteratursällskapet. Författarskapet erbjöd dock endast en torftig utkomst, vilket i förening med ett oregelbundet liv (bl.a. tidvis omåttlig alkoholförtäring) ledde till ständiga ekonomiska bekymmer. K. erhöll en beskyddarinna i en äldre dam, Charlotta Lönnqvist, och bodde 1864-71 hos henne på torpet Fanjunkars i Sjundeå, där han utvecklade en hektisk produktivitet och skapade huvuddelen av sin omfattande litterära alstring. Här tillkom 1863 folkskådespelet Nummisuutarit (sv. övers. Sockenskomakarne, 1917), som är den första finska karaktärskomedin i original och en av den finska teaterns klassiker (framförs sedan 1953 varje år av amatörkrafter i förf:s hemsocken, Kivispelen). Ett av vännen Kaarlo Bergbom uppmuntrat försök att i enlighet med tidens litterära smak skriva om överklassens liv och om förhållandena i avlägsna länder utföll inte lika väl.

Det bibliska, idylliskt lyriska miniatyrskådespelet Lea, vars uruppförande våren 1869 betecknas som den finska teaterns födelse, innebar däremot åter en seger för K. Följande år utkom hans huvudarbete, romanen Seitsemän veljestä (sv. övers. Sju bröder, 1919, ny övers. 1948), som med humor och mustig realism skildrar en vildvuxen brödraskara på dess mödosamma vandring från en primitiv fångstkultur till ett mera utvecklat samhälle, där idogt arbete och läskunnighet hörde till det som skattades högt. Boken andades en nyodlaridealism, som dock undanskymdes av realistiska kvaliteter som var främmande för den Runebergska idyllen och som genom sin nyhet stötte en del kritiker för pannan (främst prof. A. Ahlqvist).

K. rönte dock även erkännande - också om han själv på grund av en tilltagande sinnesförvirring endast förmådde uppfatta glimtar därav - och eftervärlden har skänkt honom det i rikt mått. Han är numera den finska litteraturens stora klassiker, hyllad bl.a. genom en egen dag i almanackan, statyer på flera orter, ett sällskap uppkallat efter honom m.m. Forskningen rörande K. har bl.a. sysslat med hans gåtfulla personlighet och hans anknytningar till släkten Adlercreutz i Nurmijärvi. (A. Mörne, A.K. och hans roman Seitsemän veljestä, 1911; V. Tarkiainen, A.K., elämä ja teokset, 1915; J.V. Lehtonen, A.K. taiteilijana, 1922, Runon kartanossa, 1928, A.K. aikalaistensa arvostelemana, 1931, Nurmijärven poika, 1934; V.A. Koskenniemi, A.K. 1934; P.E.S. Elo, Aleksis Kiven persoonallisuus, 1950; L. Viljanen, Aleksis Kiven runomaailma, 1953; E. Ekelund, A.K., sv. 1960, fi. övers. 1966; A. Kinnunen, Aleksis Kiven näytelmät, 1967; V. Meri, Aleksis Stenvallin elämä, 1973, sv. övers. Han som blev A.K., 1979; R. Koskimies, A.K., 1974; J. Puokka, Paloon Stenvallit, 1979; E. Rahikainen, Tähtiä kuin Otavassa, 1980; K. Achté, Syksystä jouluun, 1982; Alexis Stenvall - A. Kivi: asiakirjoja arkistoista, red. H. Sihvo, 2000; A. Helttunen/T. Uusi-Halla, Kaukana kavala maailma: Aleksis Kiven jäljillä, 2003; A. Kauppala, Albina - Aleksis Kiven suuri rakkaus, 2003; E. Rahikainen, Metsän poika: Aleksis Kiven elämä, 2004)

KiviAleksisKivi, Aleksis. Ingen vet hur den finske nationalskalden såg ut. Alla avbildningar är därför mer eller mindre fantasifoster - även denna - men det är inte uteslutet att någon av dem kan komma sanningen ganska nära. Foto: Museiverket.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), författare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Litteratur
Skapat 03.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 03.05.2012 av Johan Lindberg