infanteri Tillbaka

infanteri, jämte fältartilleriet arméns viktigaste truppslag. Medeltidens i. bestod i svenska riket av värvade, mest slottsknektar, och bondeuppbåd. Sådana deltog i ryska kriget 1495-96 och i unionsfejderna mot Danmark. Gustav Vasa höll sig med talrikt utländskt krigsfolk, men började även utskriva bonddrängar till de stående fotfolksfänikorna. Detta blev rekryteringsformen för det nationella i. ända fram till Karl XI.

Gustav II Adolf sammanförde 1618 fotfolket i Finland till Finska och Karelska landsregementena, ur vilka 1621 bildades ett tredje. Dessa administrativa förband uppställde fältregementen, men slopades 1626, och 1632 formerades det finska i. på nio regementen, som ägde bestånd ända tills indelningsverket infördes på 1690-t. Enligt detta var Åbo, Björneborgs, Nylands, Tavastehus, Viborgs och Savolax regementen om 1 025 man indelta i Finland. Österbottens regemente om 1 200 man fortfor att rekryteras genom utskrivning ända till 1733. Under Karl XII:s krig måste trupperna uppställas på nytt i stort sett två gånger (s.k. tremännings- och dubbleringsregementen).

Freden i Nystad 1721 reducerade Viborgs regemente till en bataljon (Kymmenegårds), som genom freden i Åbo 1743 reducerades till blott ett kompani (Elimä) om 92 man. I n. Österbotten roterades från 1758 Kajana kompani (senare bataljon). Vid slutet av svenska tiden tillkom ett antal värvade förband (värvade trupper). Likaså uppsattes under krigen tillfälliga trupper. Under de sista åren före 1808 igångsattes en nyrotering i Finland, som vid krigsutbrottet medgav organiserandet av Vasa regemente och Uleåborgs bataljon om sammanlagt 1 031 man. En reservorganisation utgjorde den s.k. vargeringen.

Efter Finlands anslutning till ryska riket existerade värvade finska trupper 1812-30. Därefter bestod endast Finska gardet och Finska grenadjär- skarpskyttebataljonen, uppsatt 1845. Under Krimkriget uppställdes på nytt indelta trupper (finska indelta militären). Slutligen infördes 1878 allmän värnplikt (finska värnpliktiga militären). Under de s.k. ofärdsåren avvecklades denna härsmakt 1901-05.

Ett i. fick Finland på nytt i den jägarbataljon som fr.o.m. 1915 bildades i Tyskland för att verka för Finlands befrielse (jägarrörelsen). I januari 1918 förklarade senaten skyddskårerna för regeringstrupper. Under kriget mellan vita och röda bildades av dessa tio infanteriregementen (1-3 Karelska, Norra o. Södra Österbottens, Vasa, Norra Tavastlands, Björneborgs, Norra o. Södra Savolax). Genom värvning uppsattes 1 och 2 Grenadjärregementena, genom allmän värnplikt 1-6 Jägarregementena. I krigets slutskede tillkom av skyddskårstrupper Helsingfors jägarbrigad om två regementen och Egentliga Finlands regemente.

Arméorganisationen var 1918-19 flytande med fortsatt omorganisation och namnbyten. Slutligen formerades det finländska i. på nio regementen (Finlands vita garde, Nylands, Karelska gardes-, Savolax jägar-, Mellersta Finlands, Viborgs, Norra Savolax, Tammerfors och Björneborgs) samt tre jägarbataljoner, Gardesjägarbataljonen, Kajana partigängar- och Österbottens jägarbataljon, vilka upplöstes 1934. Därtill fanns 1920-21 Kexholms läns regemente, vid vars upplösning tre cykelbataljoner bildades (1936 jägarbataljoner). Savolax jägarregemente formerades 1927 som brigad, men återtog 1933 sitt tidigare namn, varvid en av bataljonerna avskildes som cykel- (senare jägar-)bataljon. Vid mobilisationen 1939 formerades av dessa trupper nio infanteri- och fyra cykelbataljoner.

Hösten 1939 uppsatte territorialorganisationen i första hand 27 infanteriregementen, 4 avdelta bataljoner, 4 cykelbataljoner och 9 fältersättningsbataljoner. Senare improviserades därtill 9 infanteriregementen och ett flertal mindre förband. Efter vinterkriget bestämdes den fredstida armens i. till 26 bataljoner, fördelade på de 13 brigaderna, förutom 4 jägarbataljoner.

Vid mobiliseringen 1941 uppställdes 50 infanteriregementen och 6 jägarbataljoner. Under fortsättningskrigets lopp skedde en minskning av antalet förband i samband med hemförlovning av äldre manskap. Flera regementen upplöstes, och i stället organiserades bataljonerna med andra truppslag i brigader. Samtliga krigstida infanteriförband bar endast nummer. - Ett speciellt inslag i det krigstida i. utgjorde det av estniska frivilliga sammansatta regementet som hade nummer 200.

Efter vapenstilleståndet 1944 återfördes armén till fredstida numerär, varvid i. reducerades till nio regementen och fyra jägarbataljoner. Tre regementen förvandlades i sin tur 1948 till jägarbataljoner, och sedan två av de sistnämnda upplösts och kavalleriet suttit av, var jägarbataljonernas antal 1952 sju. Till dessa kom året därpå en kustjägarbataljon. Regementena förvandlades 1952 till brigader med i regel även eget artilleri. Numren efterträddes 1957 av landskapsnamn. Under de många växlingarna tog man ringa hänsyn till kontinuiteten, vilket man sökte ersätta genom att låta truppavdelningarna adoptera traditioner från äldre tid. (Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist. afdelning I, 1890; G.B.C. Barkman, Gustav II Adolfs regementsorganisation vid det inhemska i. Medd. fr. Generalstabens krigshist. avdelning I, 1931; Finlands försvarsmakt, 1934; L. Grandell, Vår försvarsmakt, 1935; C.G. Aminoff, Nyuppsatta truppförband i Finland 1770-1808, 1971; Suomen puolustusvoimat, 1975; Talvisodan historia 1, 1977; Jatkosodan historia 1, 1988; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988; J. Mutanen, Jalkaväkirykmentti 200, 1991; J. Kronlund, Från folkresning till institution, 1993)
Infanteri

infanteri på parad i Viborg under fortsättningskriget. De finländska infanteriförbanden motoriserades först långt efter andra världskriget, kring decennieskiftet 1970. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.01.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi