historia Tillbaka



historia, som akademisk vetenskap

Läs om Finlands historia i avsnitt: 1, Förhistoria, 2, Medeltiden, 3, 1500- och 1600-talen, 4, 1700-talet, 5, 1800-talet till Finlands självständighet 1917, 6, Efter 1917. Nedan artikeln i sin helhet:

historia. 1. Förhistoria. Den förhistoriska tiden indelas i enlighet med ett av den danske museimannen Christian Jürgensen Thomsen i början av 1800-t. utarbetat treperiodsystem i sten-, brons- och järnålder. Indelningen baserar sig på det viktigaste råmaterialet för tillverkning av arbetsredskap. I Finland indelas och dateras perioderna i sin tur enligt följande (dateringarna bygger på landhöjningskronologin och kol-fjorton-datering):

A. Stenåldern

1. Mesolitikum eller äldre stenålder

8600-5000 f.Kr.

a) Suomusjärvikulturen

2. Neolitikum eller yngre stenålder

a) Kamkeramisk kultur:

Tidig kamkeramik 5000-3900 f.Kr.

Typisk kamkeramik 3900-3400 f.Kr.

Sen kamkeramik 3600-3200 f.Kr.

Pyheensiltaskedet 3200-2800 f.Kr.

b) Båtyxkulturen 3200-2300 f.Kr.

c) Kiukaiskulturen 2300-1500 f.Kr.

B. Bronsåldern 1600-500 f.Kr.

C. Järnåldern

1. Förromersk järnålder 500 f.Kr-Kr.f.

2. Romersk järnålder

a) Äldre romersk järnålder

Kr.f.-200 e.Kr.

b) Yngre romersk järnålder

200-400 e.Kr.

3. Folkvandringstid 400-575 e.Kr.

4. Merovingertid 575-800 e.Kr. 5. Vikingatid 800-1025 e.Kr.

6. Korstågstid: v. Finland 1025-1150, ö. Finland -1300 e.Kr.

Stenåldern. De äldsta fynden som visar att människor vistats i Finland kommer från Varggrottan i Kristinestad. De består av enkla tillslagna stenföremål och härstammar från den sista mellanistiden. De har tillverkats av Neandertalmänniskor och är ca 120 000 år gamla. Då klimatet återigen blev kärvare täcktes Nordeuropa på nytt av ett istäcke, vars tjocklek har uppskattats till 3 km. Inlandsisen började smälta för ca 18 000 år sedan. Klimatet har under efteristiden undergått många förändringar, som kan undersökas utgående från pollenavlagringar i sjöar och mossar.

I begynnelsen, under den preboreala tiden, bestod växtligheten av gräs och låga buskliknande träd såsom vide och snabbt expanderande björkskogar. Senare tillkom tallen och alen. Klimatet var kallt och torrt. Under den påföljande boreala fasen var sommarens medeltemperatur 18-20 ºC och skogen dominerades av tallen. Under den varma och fuktiga atlantiska perioden invandrade de ädla lövträden såsom alm, ek, ask, lind och hassel. Mot slutet av den subboreala tiden blev klimatet kärvare och lövträden fick vika; i stället dominerades skogen av barrträden. Granen invandrade österifrån och nådde västkusten under slutet av den kamkeramiska kulturens tid. Stenålderskulturen blomstrade under den atlantiska tiden.

Den äldsta egentliga stenåldersbebyggelsen tillhör den preboreala tiden, då den sista stora inlandsisen redan hade smultit. De första inbyggarna invandrade från s., s.o. och ö. och slog sig ned vid kusten och sjöstränderna, där de livnärde sig av jakt på däggdjur såsom älg och bäver samt framförallt säl, som det fanns rikligt av i Östersjön liksom i de stora sjöarna. Sälen gav inom kort den viktigaste utkomsten. Också fisket var av stor betydelse; ett av världens äldsta nätfynd, från S:t Andree på Karelska näset, bevaras i Nationalmuseum.

Stenföremålen tillverkades av kvarts och olika eruptiva bergarter. Boplatserna har legat vid den dåtida stranden och kan dateras bl.a. med tillhjälp av landhöjningen. Tidigare ansåg man att en grupp boplatser i Askola i Borgå ådal (Askolakulturen) representerade landets äldsta bosättning; numera känner man lika gamla fynd från ett flertal andra orter både i s. och i ö. Finland, vilket visar att de första invandrarna anlände till det nuv. Finland på bred front och från flera riktningar. Ett speciellt omnämnande förtjänar boplatsen Ristola i Lahtis, som har ett flintinventarium med nära paralleller i Estland.

De äldsta mesolitiska fynden består av s.k. primitiva stenyxor, krumryggade hålmejslar, spjutspetsar av skiffer och stora stenklubbor med trattformat skafthål och ofta ornerade. Dessa föremål konstituerar en kulturform som kallats Suomusjärvikulturen. Den viktigaste råvaran för småföremål, såsom pilspetsar, skrapor, borrar m.m. var kvartsen; flinta förekommer inte i naturen i Finland, utan har stenåldern igenom importerats antingen från Sydskandinavien eller från trakterna av Valdai i v. Ryssland. Föremål av ben, horn och trä har också spelat en utomordentligt viktig roll, men de har endast i undantagsfall bevarats fram till våra dagar.

Under Suomusjärvikulturens tid begravde man de döda i enkla jordgropar där de oftast täcktes av ett lager rödockra. Tidens bostäder är bristfälligt kända, men torde i huvudsak ha utgjorts av enkla hyddor, stångtält. Slädmedar visar att man rörde sig över vida områden under sin jakt på föda. I Nordeuropa finns ett flertal besläktade kulturgrupper, av vilka Kundakulturen i Estland står närmast Suomusjärvikulturen.

Den yngre stenåldern behärskas av den kamkeramiska kulturen, Finlands klassiska och dominerande stenålderskultur, som fortfarande var en ren fångstkultur; ett antal nya fynd från ö. Finland visar emellertid, att metallen (kopparn) redan var känd. Under denna tid skapades ett omfattande kontaktnät mellan människorna i Finland och inbyggarna kring Östersjöns och Finska vikens kuster samt i v. Ryssland. Från Baltikum skaffade man bärnsten, från det senare området flinta. Kulturen hade en enhetlig prägel. Detta avspeglas inte endast i den yngre stenålderns föremålskultur utan också i konst och gravskick. Perioden karakteriseras av välstånd. Under den yngre stenålderns senare del uppträder båtyxkulturen, vars fynd påträffas sydväst om linjen Viborg-Tfrs-Karleby och vars ursprung står att finna i Mellaneuropa. Stenålderns slut markeras vid kusten av Kiukaiskulturen som i allt väsentligt utvecklar arvet från den kamkeramiska kulturen. Alla den yngre stenålderns kulturformer är representerade på Åland, där emellertid den gropkeramiska kulturen med nära kontakter till Skandinavien dominerar.

Bronsåldern. De två kulturområden som framträder redan under stenålderns slutskeden, kan iakttas också under bronsåldern. Bosättningen vid kusten upprätthöll livliga förbindelser med Sydskandinavien och Mellansverige, medan inlandets bronsålderskultur stod i kontakt med de central- och östryska bronsålderskulturer som fanns utbredda kring floderna Kama och Oka. Bronsålderns synligaste monument är de stora röse- eller kummelgravarna jättekast som finns längs kusten från Kymmene älv i ö. till trakterna av Simojoki älv i n. De är runda eller avlånga och byggdes av rullsten på höga berg med vid utsikt över forntida havsfjärdar och vikar, under periodens senare del på mindre dominerande platser. I rösets mitt finns en stenkista eller en kistliknande konstruktion, i vilken den döde legat i utsträckt läge. Vid periodens mitt övergick man till att bränna den döde, vars ben placerades i röset i ett lerkärl eller en spånask eller spreds ut bland bottenstenarna. Gravformen är skandinavisk och kan ses som ett resultat av livliga förbindelser med Skandinavien; man kan också räkna med en viss inflyttning från väster. En speciell gravform utgör skeppssättningarna, som emellertid i sin mest typiska form finns endast på Åland, t.ex. vid Grytverksnäset i Sund. Rösegravarna saknar för det mesta fynd; bronsföremålen var dyrbara och gravarna kan ha plundrats på metall redan under förhistorisk tid. Jämfört med stenålderns fyndmassa är bronsålderns metallfynd rätt få. Deras antal är ca 155 och de utgör grav-, depå-, offer- eller lösfynd. Bland dem finns vapen, såsom vapenyxor, spjutspetsar, svärd och dolkar - de sistnämnda var speciellt guterade i Finland, arbetsyxor och smycken samt toalettsaker, såsom kammar, pincetter och rakknivar. Många är ornerade med spiral- eller stjärnornamentik och importerade från Skandinavien. Under yngre bronsålder förekom dock också ett inhemskt bronsgjuteri, som främst omfattade arbetsyxor. På bronsåldern uppträder också s.k. hopade fynd, antingen handelsdepåer eller i rituellt syfte nedlagda offerfynd. Detta slag av fynd är ett nytt element i Finland och återgår på skandinaviska förebilder. Kustzonens boplatser är rätt bristfälligt utforskade, de bäst kända ligger vid Otterböte på Kökar, ett fångstläger med rester av runda hyddor, och Rieskaronmäki i Nakkila i Satakunta, där man undersökt rester av ett långhus. Bland fynden finns ben av får, get och nötkreatur; jordbruket och boskapsskötseln hade slagit igenom. Kustzonens keramik återgår dels på inhemska förebilder, dels finner man inflytanden från Lausitzkulturen i ö. Mellaneuropa. I landets inre och ö. delar finns inte några stora rösegravar, endast ett fåtal strukturlösa s.k. lapprösen. Boplatserna är stora öppna boplatser av samma typ som under stenåldern. Keramiken består dels av asbestkeramik, dels av s.k. textilkeramik, bägge med kontakter öster- och söderut. Inom denna krets har tillvaratagits ett flertal gjutformar av täljsten avsedda för arbetsyxor av östliga former; också inhemska typer är kända. Inom denna kulturkrets var utkomsten fortfarande i huvudsak baserad på jakt, fiske och insamling. I n. utbildades en tredje asbestkeramisk kulturgrupp, som kan förmodas ha samband med senare tiders samer. Av landets drygt 90 hällmålningar finns de flesta vid Saimens sjösystem, några ligger vid Päijänne, medan fyra hittats i Hfrstrakten, i Esbo och Kyrkslätt. De äldsta målningarna tillhör redan den äldsta kamkeramikens tid, men majoriteten stenålderns slut och inlandets bronsålder, numera ofta kallad tidig metalltid.

Järnåldern. Under de fem sista århundradena före Kristi födelse var klimatet bistrare än tidigare med åtföljande nederbörd och sjunkande årsmedeltemperatur. Förändringen kan tydligt iakttas i mossarnas lagerföljd och innebär ett definitivt slut på den atlantiska tidens värmeoptimum.

Ända fram till slutet av 1960-t. omfattades tesen, att landet varit mer eller mindre obebott under denna tid för att ånyo bebyggas först under den äldre romerska järnåldern. Numera kan ett flertal boplatser dateras till förromersk järnålder. De visar att landets s.v. delar varit kontinuerligt bebodda, man kan följa bosättningen utan avbrott fram till den historiska tidens början. På insjöplatån förekommer fynd av keramik från samma tid och man kan urskilja ett antal lokala grupper. Inom en sydlig grupp, som efter en av de viktigare fyndplatserna för sin karakteristiska keramik kallas Morbygruppen, vann jordbruksnäringarna snabbt insteg som ett supplement till fångsten. Järn utvanns ur sjö- och myrmalm och förbindelserna med Baltikum var livliga. Det förefaller som om kunskapen om järnteknologi skulle ha nått Finland från både öst och väst. Under slutet av perioden och under den äldre romerska järnåldern lokaliserades bebyggelsen, som nu främst är känd genom gravfynd, till ådalarna vid kusten mellan Borgå och Kumo älv. Bland gravarna förekommer både enkla rösen och stensättningar samt stenkistgravar, de viktigaste finns i Böle och på Lilla Borgbacken i Borgå, vid Dåvits i Esbo och Korvala i Sagu. På Kroggårdsmalmen i Karis förekommer tarandgravar av estnisk typ och vid Kärsämäki i Åbo också brandgravar med motsvarigheter på germanerområdet i Skandinavien och kring Weichsels nedre lopp. Fornsaksmaterialet är av allmänbaltiska typer med inslag av germanska former, medan den romerska importen inskränker sig till några enstaka bronskärl och mynt.

Från s.v. Finland sprider sig metallkulturen längs Kumo älv till inlandet, på 300-t. når den trakterna av nuv. Tavastehus och Tfrs, samtidigt som den österbottniska bygden konsoliderades. Kärnområden är Laihela, Lillkyro och Vörå, senare också Storkyro och Malax, men viktiga fynd finns därtill från Lappfjärd, Närpes, Pörtom och Petalax liksom från Nykarleby, Purmo och Esse. Under folkvandringstiden kan man iaktta, att bebyggelsen förtätades och expanderade i Egentliga Finland, Satakunta och s. Österbotten för att under periodens slut nå Sysmä ö. om Päijänne. På folkvandringstiden var jordblandade rösegravar allmänna, isynnerhet i Österbotten; det har ansetts att gravformen eventuellt kunde härledas från bronsålderns rösen. De skandinaviska inslagen i fornsaksmaterialet är ytterst betydande. Nya gravfält, som sannolikt anlagts av handelsmän uppträder även längre norrut i trakterna av Uleåborg, Kemi och Torneå. Under den påföljande merovingertiden ersattes rösena i det övriga Finland av stora brandgravfält under flat mark, en för Finland typisk gravform, som kan betraktas som bygravfält. I Yläne, Eura och Kjulo socknar i nedre Satakunta förekommer dock stora skelettgravfält med rika föremål - bl.a. vapen av mycket hög kvalitet - vilka skarpt kontrasterar mot det i övrigt så dominerande brandgravskicket.

Under merovingertiden skapas ett flertal nationella smyckes- och vapenformer, samtidigt som fynden avspeglar vidsträckta och intima handelsförbindelser med Skandinavien, framförallt med Norrland och Mellansverige. På Åland, vars befolkning härstammar från Mellansverige, begravdes de döda under högar. Gravformen är svensk och fornsakerna representerar skandinaviska former, men i kvinnogravarna finner man även rikligt med finska smycken.

På vikingatiden är bosättningen fortsättningsvis expansiv. Gravfältens och därmed också gårdarnas och byarnas antal tilltar i de gamla kärnbygderna. I Tavastland förekommer ny bebyggelse kring s. Tavastlands sjöområde, och i Savolax anläggs nya boplatser med tillhörande gravfält i S:t Michelstrakten. Vikingatidens samhälle kan snarast karakteriseras som ett välmående bondesamhälle, som hade vidsträckta handelsförbindelser och var delaktigt i tidens högkonjunktur. Detta visar att vikingarnas österled, som tangerade Finlands sydkust (danska itinerariet, Kyrksundet) var av betydelse.

Den blomstrande bosättningen i s. Österbotten uttunnas vid merovingertidens slut, och bebyggelsen förefaller att ha undergått en kris; fyndmaterialet efter år 800 saknas nästan helt, medan pollenanalytiska resultat pekar mot en kontinuitet. Frågan om den österbottniska järnåldersbosättningens slutskeden väntar ännu på sin lösning.

I s.v. Finland började man från ingången av 1000-t. begrava de döda obrända, men gravarna innehåller fortfarande rikligt med föremål. Den nya seden antyder ett inflytande från kristendomen, men helt fyndtomma gravar uppträder först under 1100-talets första hälft. I v. Finland varade den s.k. korstågstiden 1025-1150, då den förhistoriska tiden anses upphöra. I Savolax och Karelen uppvisar järnåldersbosättningen en blomstrande och egenartad kultur. (E. Kivikoski, Finlands förhistoria, 1964; T. Edgren, Den förhistoriska tiden, Finlands historia 1, 1992; M. Huurre, 9000 vuotta Suomen esihistoriaa, 5:e rev. uppl. 1995; Finlands förhistoria: Finlands nationalmuseum, utställningskatalog, red. L. Erä-Esko m.fl., 1996) (Torsten Edgren)

2. Medeltiden. Finlands h. börjar på 1100-t., då den europeiska medeltiden stod i sitt flor och de skandinaviska länderna kristnats ett par sekler tidigare. De s.k. Österlanden (Finland, avsn. Namnet) beboddes av finska stammar som länge stått i förbindelse med grannländerna vid Östersjön. (Egentliga) Finland och Tavastland nämns på svenska runstenar från 1100-t. Den arabiske geografen Idrisi skildrar 1154 Tavastland som en folkrik bygd. I ryska krönikor uppträder tavasterna från 1143 i samband med ömsesidiga krigståg. Karelarna nämns där från 1137 som bundsförvanter och tidtals tributpliktiga till Novgorod. Trots detta bevarade de länge ett visst oberoende. Överhuvud bör de finska stammarnas äldsta öden ses mot bakgrunden av den skandinaviska vikingatiden med skattländer vid Östersjön och varjagfurstendömen i Ryssland.

Om man frånser de isländska sagornas och den danske hävdatecknaren Saxos uppgifter om forna erövringar i ö., är de äldsta vittnesbörden om en svensk expansion från 1100-t. Åland som förefallit avfolkat koloniserades på nytt före det s.k. första korståget (korståg), vanligen daterat ca 1155-57. Under seklets senare hälft fick kristendomen och svenska kronan ett allt starkare fotfäste. Samtidigt fortsatte den svenska kolonisationen i skärgården och på fastlandet.

På 1200-t. fick kyrkan fastare former. Biskopsstolen flyttades efter 1229 till Korois vid Åbo. Förhållandet skärptes till Novgorod, som sökte lägga under sig Karelen. En hednisk reaktion bland tavasterna utlöste ca 1238 det andra korståget, varpå också ö. Nyland "sattes med kristna män". Den svenska expansionen avslutades genom Viborgs grundläggning 1293 under Tyrgils Knutsson. Fred slöts i Nöteborg 1323, då de karelska gislalagen Savolax, Jääskis och Äyräpää erkändes som svenska. Gränsens sträckning förblev i sekler en tvistefråga. Karelens kärnområde vid Ladoga anslöts till Novgorod och befolkningen antog den ortodoxa tron.

Det äldsta, gemensamma bandet mellan de svenska Österlanden var biskopsdömet. Kyrkans insats stärktes genom grundandet av ett dominikankonvent i Åbo 1249 (kloster). Det blev en härd för mission och prästutbildning och förmedlade andliga kontakter både med Skandinavien och Europa. Domkapitlet kom till ca 1280 och därmed småningom en katedralskola. Den första inhemska biskopen, Magnus, valdes 1291 och Åbo domkyrka invigdes 1300. Kort därpå omtalas de första studenterna från stiftet i Paris, som medeltiden igenom blev vår främsta bildningshärd på kontinenten. Ett svårt avbräck var novgorodernas anfall på Åbo 1318, då domkyrkan och biskopsgården Kustö brändes med arkiv och klenoder. En ny uppgång följde under de svenskfödda biskoparna Bengt och Hemming. Den svenska och den finska kolonisationen i Österbotten tog ny fart efter Nöteborgsfreden, och 1374 fixerades gränsen till Uppsala ärkestift mellan Kemi och Torneå (Kaakamojoki).

I äldsta tid uppbar biskopen också kronans skatt i landet, men under senare delen av 1200-t. organiserades Åbo, Tavastehus och Viborgs slottslän. Kung Magnus Ladulås (regerade 1275-90) gav 1284 sin bror Erik titeln hertig av Finland (Finland, hertigdöme). Samma titel bars från 1302 med verklig makt av Magnus son Valdemar. Nya län uppkom efterhand kring Kumogård och Borgå samt under konung Albrekt kring Raseborg, Kastelholm och Korsholm. Hövitsmannen på Åbohus eller i "Finland" hade ofta uppsikt över Satakunta och v. Nyland, stundom även över Tavastland, medan ö. Nyland ofta lydde under Viborg, rikets ö. hörnsten.

Från 1340 var alla Österlanden någon tid samlade under en hövitsman. 1353-57 var konung Magnus gunstling Bengt Algotsson deras hertig. Därpå innehades Viborg och Tavastehus av drotsen Nils Turesson (Bielke), som tidigt slöt sig till konung Albrekt. Däremot fick kungen Åbo slott i sin hand först efter en lång belägring 1365. Slutligen pantsatte kung Albrekt (av Mecklenburg, 1363-89) ca 1370 utom andra riksdelar också hela Österland till drotsen Bo Jonsson (Grip), efter vars död 1386 slottslänen åter skildes.

De olika landskapen har från början bildat rättsområden med egna ting och svenskt påverkad sedvänjorätt (fornfinsk rätt), ofta nära ansluten till Hälsingelagen. Landslagen började tillämpas på 1350-t. Vid samma tid fick Österlanden en gemensam lagman; den förste kände var Nils Turesson. Konung Håkan (Magnusson, 1362-64) utfärdade 1362 det brev, genom vilket Österland fick rätt att delta i kungavalet i likhet med rikets övriga lagsagor (kungar).

I samband med konung Albrekts avsättning 1389 satte sig vitaliebröderna för en tid i besittning av Korsholm. Slutligen inträdde under drottning Margareta (1389-1412) och Erik av Pommern (1412-39) en tid av fred och reformer. Erik besökte själv Finland ett par gånger. Rättskipningen ordnades, landet indelades i härad, en landsrätt inrättades för att döma i kungens frånvaro och slutligen delades Österland 1435 i Norr- och Söderfinne lagsagor (lagsaga). Skatteuppbörden reglerades (Erik av Pommerns skattebok 1413) och skattejord som olagligt kommit under kyrkan eller frälset återkallades. Under konung Erik började frälset ta fastare form som stånd. Lågfrälset var talrikt i de sydliga landskapen och stod bönderna nära. Försvarssynpunkter gjorde att statsmakten uppmuntrade till rustning. De riksviktiga slottslänen förlänades vanligen åt stormän från Sverige, men vid sidan av dessa framträdde inhemska frälsemän som efter hand förvärvade gods och som både kunde inneha kronans län, väljas till lagmän och vinna säte bland rikets stånd.

Kyrkan fick 1412 i Magnus II (Tavast) en framstående biskop, som under en orolig tid förde stiftets talan och gjorde sig gällande i rikets råd. Domkapitlet utvecklades till ett centrum för kult, undervisning och förvaltning. Från mitten av 1300-t. var alla biskopar och prelater universitetsutbildade. Känd för sin lärdom var biskop Olaus Magni. Organisationen utbyggdes med prosterier och nya socknar efter hand som bygderna växte ut. Under biskop Konrad Bidz ersattes åtskilliga träkyrkor med kyrkor av sten. Hans efterträdare Magnus Nicolai Särkilaks (Stjernkors) beflitade sig om folkundervisningen. Verksam hjälp hade sockenprästerna i dominikaner och franciskaner. I Nådendal grundades ett birgittinkloster (Birgittaklostret) som en härd för litteratur och kvinnoutbildning.

Städerna förblev anspråkslösa under hela medeltiden. Vanligen räknar man med sex medeltida städer: Åbo, Viborg, Ulvsby, Raumo, Borgå och Nådendal. Endast Åbo och Viborg torde ha haft ett par hundra borgare. Det tyska inslaget var i äldre tider dominerande, i synnerhet i det förmögnare skiktet med relationer till hansaköpmännen i Reval och Lübeck (hansan). Senare förstärktes det svenska elementet. Inrikes konkurrerade Stockholm med Åbo om handeln. De bottniska städerna fick inte bedriva utrikeshandel (bottniska handelstvånget). Däremot seglade man från sydkusten till Reval. På längre håll växte Danzig efter hand i betydelse framom Lübeck.

Exportvarorna var främst fisk, hudar och pälsverk, smör och sältran, i viss mån även hästar. En nödvändig importvara var saltet, som kom från Lüneburg, i n. även från Vitahavskarelen. Viktiga varor var också metaller, verktyg, husgeråd och vissa år spannmål, vilket man allt kunde få i både Stockholm och Reval. Lyxvaror som vin, kryddor och finare tyger erhölls från Tyskland. Utom städernas köpmän bedrev också kyrkan, främst domkapitlet i Åbo, och frälset, främst slottshövitsmännen i Viborg, handel med skattepersedlar mot å ena sidan kyrkvin, kyrkliga prakttextilier, konstverk och böcker, å andra sidan krigsförnödenheter och andra industriprodukter.

Bönderna åtnjöt de hävdvunna friheter som tryggades genom rikets lagar. Vid sidan av de sydligare kärnbygdernas åkerbruk bedrevs i de skogrika randområdena - särskilt i Karelen och Savolax - svedjebruk. Boskapsskötseln var väsentlig i nybygderna; den avkastade smör och ost, hudar och ull. I n. och även i det inre av landet förekom renskötsel. Kustvattnen liksom älvar och sjöar gav rikliga fångster av strömming och torsk, gäddor och lax. I skärgården bedrevs säljakt och fågelskytte, i skogsmarkerna jakt på pälsdjur och skogsfågel (erämark). Till allt detta kom en livlig bondeseglation och handel med livsmedel, både inbördes och med städerna. Utkomstmöjligheterna var många och varierande, vilket lindrade oårens verkningar, liksom den glesa bebyggelsen bör ha hejdat spridningen av farsoter. Befolkningsökningen avlastades genom den fortgående bygdeexpansionen liksom genom flyttning till städerna, inte minst till Stockholm och till Reval, men även till Mälardalens landsbygd. I landsförsvaret spelade bönderna fortfarande sin viktiga roll vid uppbåd man ur huse, särskilt i Karelen, Savolax och Norrbotten, där det inte fanns något frälse. Också ledungen syns ha hållits vid makt ännu på 1400-t. I rättskipningen på olika plan hade bönderna sin plats som medlemmar av nämnden vid häradsting, lagmansting och konungsräfsteting, i sistnämnda fall till lika antal med frälsemän. Utöver allmogens medverkan vid kungaval började från 1430-t. dess representanter kallas till riksmöten (riksdag). Skatterna till kronan och kyrkan (grundskatter, tionde) utgick mestadels in natura, men var anpassade till de olika bygdernas näringsfång (finska rätten). Vid medeltidens slut var över 90 % av alla gårdar och hemman skattejord, 3 % tillhörde kyrkan, lika mycket frälset, medan kronans innehav var obetydligt. I det övriga Sverige uppgick skattejorden endast till ca 50 %. Hela folkmängden, fördelad på ca 30 000 hemman, kan ha räknat 200 000-300 000 personer.

På grund av förbindelserna över havet och kanske också rikliga skatteintäkter kom i synnerhet Åbo och Viborgs slottslän att spela en roll i unionstidens politiska förvecklingar. Engelbrekts resning understöddes 1434 verksamt av hövitsmannen på Kastelholm Erik Puke, som senare avrättades för att han korsat Karl Knutssons planer. Bonderesningen fick en försenad återverkan i det s.k. Davids uppror (David) i Satakunta 1438-39 som uppenbarligen riktade sig mot skattetrycket. Viborg och Raseborg låg i den unionsvänlige drotsen Kristiern Nilssons (Vasa) händer, men tillföll 1442 jämte Tavastehus Karl Knutsson (1448-57, 1464-65 och 1467-70), som först fått vika för unionskonungen Kristofer (av Bayern, 1441-48). Karl regerade med mycken ståt och skötte relationerna både till Novgorod och till Baltikum. Den härsmakt han disponerade var ett starkt argument för hans val till konung 1448.

Då konung Karl i sin tur 1457 måste rymma fältet för Kristian I (1457-64), hyllades denne i Åbo av företrädare för alla fyra stånden östanhavs. Kristian fick ännu 1464 väpnat stöd av biskop Konrad Bidz, som förhöll sig avvisande till Karl. Denne fick vid sin tronavsägelse 1465 Raseborgs och Korsholms län jämte Satakunta, vilka han innehade tills han två år senare för tredje gången blev konung.

Vid denna tid hade Erik Axelsson (Tott) och hans bröder nått en dominerande ställning i riket och redan ett par gånger spelat kungamakare. Erik hade som belöning för sin insats av Kristian I fått Viborgs och Tavastehus slottslän, Ivar Axelsson satt på det danska Gotland och den yngste brodern Laurens på Raseborg. Förhållandet fortfor också sedan Sten Sture 1460 blivit riksföreståndare. Erik Axelsson ägnade möda åt att trygga rikets östgräns och sin egen position; han förstärkte Viborgs slott, byggde en mur kring staden och uppförde slutligen - i strid mot Nöteborgsfördraget - Olofsborg i Savolax. Hotet från ö. ökade sedan storfursten i Moskva 1478 lagt under sig Novgorod. Efter Eriks död 1481 höll Ivar och Laurens ett par år framåt hans finska län.

Mot seklets slut skärptes förhållandet till Moskva alltmer. Gränslinjen var oklar. Savolaxarna koloniserade efter hand vad de ansåg vara deras gamla erämarker. Ett ständigt gränskrig rådde. Slutligen gick ryssarna 1495 till anfall mot Viborg. Läget syntes kritiskt, men staden räddades (Posse, Knut). Kriget fortsatte året därpå med fruktansvärda härjningar. Svenskarna förstörde Ivangorod vid Narva.

Efter ett stillestånd 1497 förblev läget labilt, men den nye hövitsmannen på Viborg, Erik Turesson (Bielke), lyckades förbättra relationerna till Novgorod och verkade med framgång till landets förkovran. I stället utbröt under riksföreståndaren Svante Nilsson ett förhärjande krig med Danmark vilket också lamslog sjöfarten i n. Östersjön. Den danske amiralen Otto Rud härjade på Åland och plundrade 1509 Åbo.

Den danske konung Hans hade en kort tid erkänts också i Sverige och då låtit sin son Kristian (1520-23) hyllas i Stockholm. Efter faderns död 1513 gick denne på nytt till anfall mot Sverige, där Sten Sture d.y. innehade makten till sin död 1520. Kristian II tågade därefter in i Stockholm och vann också slotten östanhavs, men året därpå igångsatte Gustav Eriksson (Vasa) sin resning mot unionskungen. Kampen blev hård, då amiral Sören Norby behärskade Östersjön, men slutfördes under Erik Flemings ledning, och 1523 var den nyvalde konung Gustav obestridd herre också över den ö. landsändan.

Vid medeltidens slut var Åbo biskopsdöme det enda fasta bandet mellan de finska landskapen. Samma område täcktes av de två lagmansdömena, vilkas gräns löpte längs Aura å och vidare mot nordost. Slottslän och fögderier var tidvis samlade kring Åbo och Viborg, endast undantagsvis under samme innehavare (Bo Jonsson, Sten Sture d.ä. 1497), men då även tillsammans med västsvenska län. I stället omfattade Korsholms län från 1370-t. till Karl Knutsson också Västerbotten. En enda gång, under krisåren 1504-11, styrdes hela landet från Viborg av Erik Turesson (Bielke). Se även fogdar och länsväsen. (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I-XXI, 1956-78; Finlands historia 1, 1993; J. Jaakkola, Suomen historia III-IV, 2:a rev. uppl. 1958-59; Suomen historian käsikirja I, 2:a uppl. 1964; V. Voionmaa, Suomen keskiajan tutkimuksia, 1912: S. Suvanto, Suomen poliittinen asema 1483-97, 1952: H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema 1512-23, 1953; Suomen varhaiskeskiajan lähteitä, red. M. Linna, 1989; J. Gallén, Finland i medeltidens Europa: valda uppsatser, 1998; M. Kallioinen, Kauppias, kaupunki, kruunu: Turun porvariyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle, 2000; T.M.S. Lehtonen, Hopeamarkkojen evankeliumi, 2000; Ristin ja Olavin kansaa: keskiajan usko ja kirkko Hämeessä ja Satakunnassa, red. M-L. Linder m.fl., 2000; K. Tarkiainen, Sveriges Österland: från forntiden till Gustav Vasa. Finlands svenska h. 1, 2008) (Jarl Gallén/Lena Huldén)

3. Tiden 1523-1808. Svenska riket gick kraftigt försvagat ut ur det krig som bröt sönder den nordiska unionen åren 1521-23. Inbördeskriget hade illa skadat såväl förvaltningsapparaten som mycket av de fasta anläggningarna i form av borgar och fästningar. Den ö. riksdelen Finland hade drabbats mindre hårt än rikets kärndelar och led därmed också mindre av kung Gustav Eriksson Vasas hårda tag för att restaurera rikets förvaltning och garantera dess bestånd. I Finland utbröt under Gustav Vasas tid inga egentliga bondeuppror i motsats till i Dalarna och Småland. Orsaken till dessa, den hårda centraliseringen av rikets styre och förvaltning jämte den skärpta skattetungan, gynnade i viss mån Finlandsdelen. Närvaron av en stark krona eller stat var nödvändig för att dels upprätthålla försvaret gentemot Ryssland, dels garantera framgången för en av kronans största satsningar, kolonisationen av de n.ö. delarna av Finland. Med den försköt Sverige i praktiken sin östgräns till att maximalt fylla hela det område som i Nöteborgsfreden 1323 betraktats som gemensamt land för Sverige och Novgorod (Ryssland). Östgränsen fick därmed bebyggelsemässig legitimitet utmed en sträckning som officiellt erkändes i Teusinafreden 1595 och blev Finlands historiska östgräns.

Den först hårdföra, sedan alltmera planerade centraliseringen av rikets styre och förvaltning ledde till att Finland, liksom andra "yttre" delar av riket, inordnades i styret på lika villkor. Systemet reformerades i grund med den stora förvaltningsreformen under Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna, då systemet med län och en hierarkiskt ordnad förvaltningsapparat infördes. Många av de speciella särdrag som kännetecknat Finland under medeltiden slipades nu bort och integreringen på djupet i svenskt stats- och samhällsliv blev ett faktum. Det syntes tydligast i inrättandet av hovrätten och universitetet (Akademin) i Åbo åren 1623 och 1640. Samtidigt som de gav Finlandsdelen en stärkt ställning i riket var de ägnade att kraftigt integrera den ö. riksdelen på den nya starka svenska statens villkor.

Reformationen fick likartade följder för Finland. Även om den hade en klar religiös och teologisk förankring särskilt i de stora städerna i riket, blev dess genomförande också en del av rikets genomgripande förvaltningsmässiga omgestaltning. Den konsekvent uppbyggda lutherska statskyrkan blev kronans och statens starka hand ute i bygderna. Finland inordnades därmed även kyrkomässigt på ett tidigare okänt sätt i en stark stat. Riksdelen fick emellertid samtidigt en ny identitet med lutherdomens betoning av folkspråket. Bibeln och de heliga skrifterna skulle finnas inte bara på svenska, utan även på finska i den på bygdenivå tvåspråkiga staten. Stiftet i Åbo fick huvudansvaret för att garantera det finska gudstjänstlivet. Kyrkomannen och blivande biskopen i Åbo Mikael Agricola blev den som lade grunden för det finska skriftspråket med sin översättning av Nya Testamentet (1548), katekesen och en finsk ABC-bok. Finskan fick från den tiden också en fast ställning som förvaltningsspråk på lokalt plan i Finland. Ett andra biskopssäte grundades dessutom i Viborg 1554. Det går lätt att säga att det är den lutherska kyrkan som integrerat Finland och dess folk i det nordiska kultur- och samhällslivet, samtidigt som den lade grunden för en särskild finsk och finländsk identitet.

Till följd av det ökade hotet från Moskva (Ryssland) hade Finland getts en ökad tyngd i det svenska rikets politik under unionstidens sista decennier. Detta fortsatte under hela 1500-t., även om rikets resursmässiga insatser i Finland växlade kraftigt. De tunga borglägren under det långa kriget mot Ryssland 1570-95 drev fram ett ackumulerat missnöje bland bönderna, vilket fick ett våldsamt utbrott då tronstriderna i Sverige mellan kung Sigismund och Gustav Vasas yngre son hertig Karl fick karaktären av ett inbördeskrig. De upproriska bönderna från främst Österbotten och inlandsbygderna ställde sig visserligen på hertigens sida, men deras resning, kallad klubbekriget (1596-97), utvecklades till ett veritabelt bondeuppror, riktat mot rikets överhet rent allmänt. Upproret slogs blodigt ned av de kungalojala trupperna. Många av böndernas krav blev dock beaktade när hertig Karl segrade i inbördeskriget (Karl IX).

De långa krigen ändade dock i framgångar. I freden i Teusina 1595 gavs rikets östgräns en sträckning som förde den ö. om Ule träsk upp till Lappland. I Stolbovafreden 1617 erövrade Sverige en stor del av Karelen och Ingermanland, så att en svensk stad, Nyen, kunde anläggas vid Nevafloden.

Därmed var Sveriges framväxt som en stormakt i n. Europa i full gång. När expansionen fram till 1658 gav riket nya provinser runt Östersjön, rubbades ännu inte Finlands ställning i riket. Det var först när de danska och norska erövringarna, Skåneland och Bohuslän, inlemmades i själva riket som Finlands tyngd i riket som helhet försvagades. Sveriges ekonomiska tyngdpunkt försköts västerut och söderut med tillkomsten av handelsstaden Göteborg, samtidigt som flottan flyttades till den nyanlagda örlogsbasen Karlskrona i Blekinge.

När den svenska stormaktens ödestimma sedan slog i stora nordiska kriget 1700-21 blev det den ö. riksdelen som drabbades hårdast. Finland ända upp till n. Österbotten ockuperades av ryska trupper 1713-21, och 30 000 flyktingar sökte sig till det centrala Sverige. I freden återfick Sverige Finland men till ett högt pris: största delen av Karelen med staden Viborg avträddes till Ryssland. Ett ännu större hot mot Finland på längre sikt blev tsar Peter den stores beslut att 1703 anlägga en ny rysk huvudstad, S:t Petersburg, på nästan samma plats vid Nevafloden där Nyen legat. Finlands säkerhetspolitiska läge blev på ett helt annat sätt ständigt utsatt efter detta. Se även Nystadsfreden.

Den finska riksdelens ekonomi var starkt eftersatt under hela 1500-t., trots kronans kraftiga stöd till den savolaxiska kolonisationen av ödemarkerna i n. Huvudorsaken var de många och långa krigen mot Ryssland, och det går också att se stödet till kolonisationen som en del av krigföringen.

Så uppenbar var den ekonomiska stagnationen i Finland att kronan tog till extraordinära åtgärder för att vända utvecklingen. Den mest spektakulära var utnämningen av greve Per Brahe till generalguvernör i Finland 1637 -40 och 1648-54, med uppgift att lyfta landets ekonomi. Bristen på utbildat folk skulle åtgärdas med hjälp av en ny Akademi i Åbo (1640). Per Brahe såg särskilt avsaknaden av städer för organiserad handel som den stora bristen. Genom hans försorg grundades hela tio städer, samtidigt som de gamla gavs bättre verksamhetsförutsättningar. De ofta i största hast genomdrivna reformerna tjänade inte alltid det avsedda syftet, men grunden var i varje fall lagd för den sedermera så starka handelsjöfarten i Bottniska viken.

Den långa fredsperioden i själva Finland under 1600-t. gynnade jordbrukets utveckling, där särskilt tjärbränningen begynte ta form som en viktig binäring. Ryggraden i svensk ekonomi, järnhanteringen, utsträcktes även österut i riket med anläggningen av ett antal järnbruk i s.v. Finland. Udden av den goda utvecklingen bröts emellertid tvärt av genom hungeråren 1696-97, en av de största hungerkatastroferna i Europas historia. Närmare en tredjedel av befolkningen beräknas ha dött som en följd av katastrofen. På den följde sedan stora nordiska krigets och stora ofredens prövningar 1700-21, som i ett slag förde Finlands ekonomi ner till en nivå som liknar den under landets första sekler i svenska riket på medeltiden.

Riket och även dess ö. del återhämtade sig mycket snabbt från krigets förödelse. Man gick in för att ersätta det förlorade Viborg med att i grund ombygga staden Veckelax och ge den namnet Fredrikshamn efter konungen. Stiftet i Viborg flyttades till Borgå, som därmed för två sekler framåt blev en av Finlands mest betydande skolstäder. Att svenska rikets försvar sviktade betänkligt visades dock i ett kortvarigt krig mot Ryssland 1741-43 som än en gång förde med sig att Finland ockuperades av ryska trupper. Landavträdelserna i freden var förödande: gränsen försköts fram till Kymmene älv och den nya hamnstaden Fredrikshamn gick förlorad. Det visade sig nu att den snabbt växande ryska huvudstaden Petersburg behövde en allt större landbuffert för att kunna skyddas. Se även Åbofreden.

Det var dessa erfarenheter som föranledde Sverige att just i Finland sätta in sin dittills största försvarsinsats. Byggandet av sjöfästningen Sveaborg utanför Hfrs från 1747 framåt blev rikets största byggnadsverk på 1700-t. En ny gränsstad med sjöfästning anlades i Degerby i ö. Nyland och fick kort därefter namnet Lovisa efter drottningen. Den militära insatsen kompletterades med ett statligt hjälpprogram för Finland, unikt i sin klart regionala målsättning.

Det var i denna historiska process begreppet Finland tog form. Ännu på 1500- och 1600-t. avsågs med Finland den s.v. delen av landet, ungefär från Satakunta över s. Tavastland till Kymmene älv. De bittra erfarenheterna av de ryska ockupationerna 1713-21 och 1741-43 skapade en ödesgemenskap som utvidgade begreppet Finland att omfatta också Österbotten jämte Savolax och Karelen. Till detta bidrog givetvis användningen av finska språket som folkets och förvaltningens språk i största delen av detta område.

Trots att de stora militära ansträngningarna till slut ändå skulle visa sig vara otillräckliga, blev de sista 80-90 åren i det svenska riket på ett helt annat sätt lyckosamma för Finland. Det syns tydligast i befolkningsutvecklingen, så att man räknar med mer än en fördubbling av befolkningstalet från 350 000 år 1725 till 832 000 1800. Finlands procentuella andel av rikets befolkning växte från 17 % till 26 %. Vid sidan av de stora nyröjningarna och nybyggena i skogsbygderna fanns det utrymme för en expansion av den odlade jorden även i de gamla byarna. Till det bidrog särskilt torparväsendet.

Hela riksdelen gynnades av de goda konjunkturerna, men det var städerna utmed Bottniska viken som uppvisade en enastående tillväxt, särskilt då Uleåborg, Gamlakarleby, Jakobstad och Vasa. Här var det den väldiga efterfrågan på tjära på världsmarknaderna som garanterade uppsvinget för handelssjöfarten, liksom för bondeekonomin med tjärbränning i de finska skogsbygderna t.o.m. bortom Ule träsk. Det var därför naturligt att det var en politiker från Österbotten, kaplanen Anders Chydenius, som på riksdagen i Stockholm 1765 drev igenom att stapeltvånget upphävdes och fri seglationsrätt beviljades de bottniska städerna.

Den svenska riksdagen blev sålunda en plattform också för finländska ledamöter att föra sin talan i såväl rikets som den egna regionens angelägenheter. Med förfiningen av den svenska förvaltningsapparaten blev Finland på så vis mera integrerat i riket samtidigt som styrkan och kompetensen på det lokala planet växte. Reformeringen av länsväsendet under Gustav III:s tid höjde länens antal från fyra till sex och skapade två nya länsresidens i det inre av landet, Heinola och Kuopio. Införandet av 1734 års lag gav det svenska rättssystemet en legitimitet hos folket som blev helt avgörande för Finlands ställning inom det ryska riket efter 1809. Det kraftigt växande antalet socknar och församlingar förstärkte inte bara statskyrkans och kronans ställning ute i bygderna, utan gav även sockenmenigheten en helt ny samhällelig och kulturell ställning. De lutherska läskampanjerna förde fram till en nästan allmän läskunnighet hos undersåtarna, oberoende av språktillhörighet. I alla dessa avseenden var Finlands beredskap att själv stå för landets styre en helt annan än vad fallet varit ett sekel tidigare.

Det skulle nämligen visa sig att Sveriges förmåga att försvara rikets östgräns inte var tillräcklig vid eskaleringen av det pågående europeiska storkriget från 1800-talets första år. Redan i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-89 sviktade den svenska krigföringen så pass mycket att myteri utbröt på högsta officersnivå. Det s.k. Anjalaförbundet var i första hand en rörelse för att förmå regeringen att sluta hedersam fred, men enstaka officerare från Finland spelade ett eget spel med syftet att ge den ö. riksdelen någon form av autonomi inom det ryska riket. Såväl fredsprojektet som stämplingarna rann den gången ut i sanden.

När Sverige 1808 ställdes inför hotet om ett tvåfrontskrig mot Napoleons Frankrike i s. och Alexander I:s Ryssland i ö., kunde hären i Finland inte stå emot det ryska anfallet. Då visade det sig också att tiden gått förbi det storstilade men ännu inte helt färdiga bygget av Sveaborg. När fästningen kapitulerade redan efter den första krigsvinterns belägring var försvaret av Finland utsiktslöst på längre sikt. (Finlands historia 2, 1993; Suomen historia VII-X, 1960-67; Suomen historia 2-3, 1985-86; Kansakunnan historia 1-2, 1967-70; K. Grotenfelt, Suomen historia uskonpuhdistuksen aikakaudella 1521-1617, 1902; G. Suolahti, Elämää Suomessa 1700-luvulla, 2 bd, 1907-17; O.A. Hainari/K. Grotenfelt, Suomen historia Ruotsin mahtavuuden aikana 1617-1721, 2 bd, 1914-22; J.R. Danielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 2 bd, 1925; E.W. Juvelius-Juva, Suomen kansan aikakirjat II-VI, 1928-32, E.W. Juva, Finlands väg från Nystad till Fredrikshamn 1721-1808, 1947; E.W. Juva/M. Juva, Suomen kansan historia I-III, 1964-65; E. Hornborg, Finlands hävder II-III, 1930-31; A.R. Cederberg, Suomen historia vapaudenajalla, 2 bd, 1942-47; E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla, 1961; P. Karonen, Pohjoinen suurvalta: Ruotsi ja Suomi 1521-1809, 1999; Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur, red. M-S. Skuncke/H. Tandefelt, 2003; N-E. Villstrand, Riksdelen: Stormakt och rikssprängning 1560-1812. Finlands svenska h. 2, 2009) (Henry Rask)

4. Tiden 1809-1917. Sverige avstod från Finland vid Fredrikshamnsfreden i september 1809. Det hade dock redan i ett tidigt skede av kriget (finska kriget) stått klart att Finland skulle införlivas med Ryssland. För utformningen av Rysslands Finlandspolitik spelade den storpolitiska situationen i Europa en betydande roll. Inför det hotande kriget med Napoleon insåg Alexander I vikten av ordnade förhållanden och en solidarisk befolkning i de nyerövrade områdena i n.v. I december 1808 meddelade han, att en lantdag skulle sammankallas. Kejsaren anlände själv till lantdagens öppnande i Borgå (Borgå lantdag) 28/3 1809. Alexander I följde Göran Magnus Sprengtportens råd och gav Finland en autonom ställning. Grundlagarna från den svenska tiden, 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten av 1789, var mycket konservativa och tillförsäkrade regenten nästan oinskränkt makt.

Som kejsarens (i Finland storfurste) personlige representant i Finland fungerade en generalguvernör. Som Finlands företrädare i Petersburg verkade ministerstatssekreteraren (kallad så från 1834), som föredrog ärenden rörande Finland direkt inför kejsaren. Landets regerande myndighet, senaten, var uppdelad i ett justitie- och ett ekonomiedepartement. En rad centrala ämbetsverk inrättades efterhand. Finland fick en egen statsförvaltning.

Lagbestämmelserna från Gustav III:s tid tillförsäkrade inte folket stor medbestämmanderätt. Lantdagen sammanträdde bara när kejsaren fann det önskvärt. Ständernas urgamla skattbevillningsrätt betydde föga då kronans övriga inkomster täckte största delen av penningbehovet. En nationell medvetenhet började emellertid växa fram i de kulturellt ledande kretsarna. Det tidiga 1800-talets romantik och nationalitetsrörelse fick sin finländska motsvarighet i den s.k. Åboromantiken, vars ledande gestalt var Adolf Ivar Arwidsson. Nya tidningar grundades och finska språket upptogs snart på skolornas läroplaner (1843). Nikolaj I:s regeringstid (1825-55) präglades av reaktion. Det ryska riket stängdes för inflytelser från europeisk nationalitetsrörelse och liberalism. Finlands grundlagar, som tillgodosåg en enväldig monarks intressen, respekterades, men ingen lantdag sammankallades. Stränga censurförordningar klavband opinionsbildningen. 1850 förbjöds publiceringen av andra tryckalster på finska än religiös och ekonomisk litteratur samt folklore. Under Krimkriget förblev Finlands folk kejsaren troget även om vissa kretsar under inflytande av västerländsk liberalism och den samtidigt aktuella skandinavismen såg en anslutning till Sverige och västmakterna som ett alternativ.

Krimkriget hade fått den ryska statsledningen att inse behovet av reformer. Censuren lindrades under 1860-t. och en mera fri opinionsbildning blev möjlig. I Finland framstod en lantdag som allt angelägnare, men Alexander II (1855-81) ställde sig till en början avvaktande. Det s.k. januariutskottet förberedde lantdagens arbete och så kunde själva lantdagen - den första sedan 1809 - sammanträda 1863.

1869 stadfäste kejsaren en ny lantdagsordning enligt vilken lantdagen skulle sammanträda vart femte år. 1865 ersattes den gamla sockenstämman med en ny kommunal förvaltning. Motsvarande förändring i städerna ägde rum 1873. Andra resultat av den nya lagstiftningsverksamheten var 1869 års kyrkolag och värnpliktslagen av 1878, som gav Finland en värnpliktsarmé (finska värnpliktiga militären). Lantdagsarbetet och lagstiftningsreformerna innebar en betydande demokratisering i jämförelse med situationen före 1863, men största delen av befolkningen stod fortfarande utan möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Den överväldigande majoriteten av landets invånare saknade rösträtt ända fram till 1906. Röstetalet hade fram till dess varit beroende av den fasta egendomens och inkomstens storlek.

Befolkningsökningen var betydande i Finland under 1800-t.: 832 000 inv. år 1800, 1 624 000 1850 och 2 655 900 1900. Den relativt långsamma och sena industrialiseringen höll inte jämna steg med befolkningsutvecklingen. Finland fick ett betydande landsbygdsproletariat. 1901 utgjordes över hälften av landsbygdens befolkning av statare och backstugusittare. Vid denna tid bodde endast drygt 15 % av Finlands befolkning i städerna.

Finlands första politiska partibildningar kom till på 1860-t. Trots de stora klasskillnaderna och de allvarliga sociala problemen var språk- och nationalitetsfrågan (nationalitetsrörelserna) den viktigaste partikonstituerande faktorn. Ur finskhetsrörelsen kring J.V. Snellman växte ett finskt parti fram. Som en motvikt till finskhetsrörelsen uppkom snart ett svenskt parti. Ett liberalt parti, som inte tillmätte språkfrågan någon avgörande betydelse, lyckades inte överleva de språkpolitiska motsättningarna. På finskt håll framväxte småningom en oppositionell grupp, som främst bestod av unga intellektuella med en både kulturellt och socialt radikalare inställning. Den samlades kring tidningen Päivälehti till dess att det s.k. ungfinska partiet bildades 1894.

Genom 1883 och 1885 års förordningar jämställdes finskan formellt med svenskan. Folkets sociala uppdelning började småningom ta sig uttryck även i det politiska livet, men frågan om hur man skulle förhålla sig till den ryska ledningens politik fördröjde ytterligare en partibildning utifrån de sociala grupperingarna. Först 1899 grundades Finlands arbetarparti (från 1903 Finlands socialdemokratiska parti).

Industrialiseringen började relativt sent i Finland. Vid mitten av 1800-t. var natura- och byteshushållningen ännu förhärskande. Sågindustrin kunde expandera först sedan bestämmelser, som inskränkte näringsfriheten, avskaffats under Alexander II. 1860 hade Finland fått eget mynt, marken.

Finlands statsrättsliga ställning inom det ryska kejsardömet hade aldrig klart och tydligt definierats. Det fanns i Ryssland grupper som inte kunde acceptera Finlands särställning. Under Alexander III:s tid (1881-94) började dessa kretsar få ett visst inflytande. Smärre övergrepp mot Finlands autonomi under 1890-talets början förebådade det s.k. februarimanifestet 1899, vilket stadgade att ärenden som också berörde det ryska kejsardömet skulle underordnas rikslagstiftningen. Kejsaren kunde med hänvisning till detta åsidosätta lantdagen. Finländarna var inte eniga om vilken taktik de skulle följa. Den s.k. undfallenhetsriktningen var beredd till eftergifter, medan de konstitutionella uppmanade till passivt motstånd. Snart uppstod inom den senare gruppen ett aktivistparti (aktivismen).

Den politiska opposition som länge funnits i Ryssland resulterade efter tsarrikets motgångar i kriget mot Japan i storstrejk och revolution i oktober 1905. Oron spred sig också till Finland (storstrejken). Senaten tvangs avgå och kejsaren underskrev det s.k. novembermanifestet som upphävde de förhatliga förordningarna. Socialisterna hade krävt ny lantdagsordning och allmän rösträtt. Finlands sista ståndslantdag tillmötesgick i maj 1906 dessa krav. När den första enkammarlantdagen skulle väljas i mars 1907 var de röstberättigades antal tio gånger större än vid de närmast föregående valen till den sista ståndslantdagen. Av de sammanlagt 200 mandaten erövrade socialisterna 80.

Den ryska centralregeringen ökade, efter det att förhållandena stabiliserat sig, åter trycket mot Finland. Lantdagen upplöstes fyra gånger efter varandra under åren 1908, 1909 och 1910. Motståndet i Finland hårdnade, men det som räddade landet från längre gående centraliseringssträvanden var första världskriget. Aktivisterna blev övertygade om nödvändigheten av väpnad kamp för att frigöra Finland från Ryssland, varför man tog fasta på Tysklands villighet att ge finländare militär utbildning (jägarrörelsen).

Sedan den ryska februarirevolutionen 1917 sopat bort kejsaren antog Finlands lantdag, där socialisterna var i majoritet, den s.k. maktlagen, d.v.s. förklarade att lantdagen hädanefter innehade den högsta makten i landet. Kerenskijregeringen svarade med att upplösa lantdagen, en åtgärd som godtogs av den finländska senatens borgerliga medlemmar. Tilltron till parlamentarismen försvagades ytterligare hos socialisterna sedan de i valet i oktober förlorat sin absoluta majoritet i folkrepresentationen.

Efter det att den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland skapat en ny situation, kunde den under Svinhufvuds ledning bildade senaten förklara Finland självständigt i december 1917. (Suomen taloushistoria 1-2, 1980-82; P. Virrankoski, Suomen historia 1-2, 2001; Suomen maatalouden historia 1-2, 2003; Suomen kulttuurihistoria 2 -4, 2002-04; Suomen poliittinen historia 1809-2003, 2004; H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen, 1961; T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi, 1967, Riket och gränsmarken: N.I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1899-1904, 1986; O. Jussila, Suomen perustuslait venäläisten ja suomalaisten tulkintojen mukaan 1808-1863, 1969; J. Paasivirta, Suomi ja Eurooppa: autonomiakausi ja kansainväliset kriisit 1808-1914, 1978; R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie, 1978; P. Tommila, Suomen autonomian synty 1808-1819, 1984, Suuri adressi, 1999; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila, 1989; Finland 1917-1920 I, red. O. Manninen, 1993; Hallintohistoriallisia tutkimuksia Suomessa, red. J. Selovuori, 1996; M. Klinge, Finlands historia 3, 1996) (Sune Jungar)

5. Tiden 1917-. Finland blev genom självständighetsförklaringen 6/12 1917 en suverän stat. Denna erkändes inom kort av Ryssland, Sverige, Frankrike och Tyskland, men först 1919, sedan ett blodigt inbördeskrig utkämpats mellan borgerliga och socialistiska element (inbördeskriget), av Storbritannien och USA. Efter Tysklands sammanbrott senhösten 1918 övergavs den tyska orientering som hade varit rådande sedan jägarrörelsens dagar. Prins Friedrich Karl av Hessen, som 9/10 valts till kung av Finland med stöd av monarkisterna i en kamp om statsskicket inom det borgerliga lägret (författningsstriden), avsade sig tronen till följd av den förändrade situationen. Inom utrikeshandeln ersattes den tidigare dominerande ryska marknaden av marknader i väst, främst England och Tyskland. Relationerna med Ryssland och Sverige reglerades resp. normaliserades efter Dorpatfreden 1920 och Nationernas förbunds beslut av 1921, som på vissa villkor tillerkände Finland suveräniteten över Ålandsöarna (Ålandsfrågan).

Den unga republikens första år uppfylldes av ett vidlyftigt reformarbete, som bl.a. innefattade en betydelsefull jordreform och införande av allmän skolplikt (1921), religionsfrihet (1922) samt en för fysiska personer progressiv statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (1920 o. 1924). Den från 1919 gällande förbudslagen, som hade antagits av lantdagen redan 1907, fick en rad icke önskade konsekvenser och upphävdes därför av riksdagen efter en folkomröstning 1932.

Betydelsefullt ur inrikespolitisk synpunkt under den s.k. första republiken var främst att de försoningssträvanden som uppbars av den politiska centern segrade på ett tidigt stadium. Redan 1918 frigavs den stora majoriteten av de röda fångarna, och under de följande åren utfärdades flera gånger amnesti för de återstående, sista gången av den socialdemokratiska minoritetsregering som tillträdde 1926, endast åtta år efter inbördeskriget.

Ett av de hetaste konfliktämnena under tiden mellan de två världskrigen var språkfrågan, trots regeringsformens av 1919 bestämmelser om lika rättigheter för de båda språkgrupperna. Dess rötter befann sig i nationalitetsrörelserna på 1800-t. och den kulminerade på 1930-t. i en uppslitande konflikt om undervisningsspråket vid Helsingfors universitet. Mot slutet av 1920-t. fick äktfinskheten allt fler anhängare i de finska borgerliga partierna, särskilt bland agrarerna.

Då den ekonomiska depressionens första utlöpare träffade Finland i slutet av 1920-t. uppstod en stark utomparlamentarisk, högerradikal rörelse (Lapporörelsen), som var besläktad med andra samtida totalitära strömningar. Dess ursprungliga syfte var att utrota kommunismen, men snart råkade även socialdemokraterna i skottlinjen. Inom rörelsen, som till en början vann sympatier inom ganska vida borgerliga kretsar, fanns även krafter som strävade efter att sätta hela den parlamentariska demokratin ur spel. Den utmynnade i det misslyckade Mäntsäläupproret 1932.

Depressionen, som hårt drabbat den jordbrukande befolkningen och framkallat kristidsrörelser bland skuldtyngda småbrukare på olika håll i landet, förbyttes under senare delen av 1930-t. i en kraftig ekonomisk expansion, som väsentligt bidrog till att utjämna motsättningarna i samhället. Ärren från kriget 1918 och språkstriden föreföll i det närmaste utplånade hösten 1939, då Sovjetunionen gick till militärt angrepp och inledde det drygt tre månader långa vinterkriget.

Under andra världskriget var Finland vid sidan av Storbritannien det enda av de europeiska krigsdeltagande länderna som lyckades undgå ockupation av hela eller en stor del av sitt territorium. Betydande landavträdelser måste dock göras, vilket även i Finland framkallade ett flyktingproblem (förflyttad befolkning). Vinterkrigets enighet bestod inte under fortsättningskriget, som utkämpades med Tyskland som ett slags krigspartner. Från finländsk sida betonades hela tiden att landet trots den gemensamma fienden förde ett separatkrig, vilket inte uppskattades av Tyskland, som stundtals utövade utpressning genom att frysa sitt bistånd i form av vapen och livsmedel. Uppfattningarna inom den fredsopposition som växte fram 1942-43 kom i hög grad att prägla efterkrigstidens politik, men även den krigstida regeringen hade som sin viktigaste målsättning att föra landet ut ur kriget. För att lyckas med detta var man tvungen att invänta det gynnsammaste ögonblicket, som infann sig då Tyskland var så försvagat att hämndaktioner från dess sida inte längre behövde befaras och en sovjetisk storoffensiv hade avvärjts.

Med andra republiken, som uppstod efter vapenstilleståndet 1944, inträdde i grund ändrade förhållanden; bl.a. förbjöds på basis av villkoren i vapenstilleståndsavtalet det som segraren betecknade som "organisationer av fascistisk typ", såsom skyddskårerna och Lotta Svärd samt det högerextremistiska partiet IKL, Lapporörelsens arvtagare, och ett antal mindre organisationer. Kommunisterna, vilkas verksamhet varit illegal sedan början av 1930-t., blev nu för några år framåt ett dominerande element i landets politiska liv. De bidrog verksamt till att de ledande krigstida politikerna åtalades och dömdes av en för ändamålet inrättad domstol (krigsansvarighetsprocessen). Den dåvarande kommunistinfiltrerade statspolisen spelade en aktiv roll vid uppdagandet av den s.k. vapensmusselaffären, som innefattade förberedelse för gerillakrig mot en eventuell sovjetisk invasionsstyrka. Från dessa farans år omtalas även ansatser till en regelrätt kommunistisk statskupp, som uppges ha varit aktuell särskilt våren 1948. Riktigheten av dessa rykten har dock bestridits, men uppenbart är att kommunisterna hade subversiva avsikter.

Finland var därmed - vid sidan av Österrike - det enda landet inom det östeuropeiska randstatsbältet som kunde bevara sitt demokratiska statsskick. Finland hade utgjort ett undantag även under decennierna mellan de båda världskrigen, då alla andra länder - den gången utom Tjeckoslovakien - inom ifrågavarande zon mellan stormakterna Tyskland och Ryssland hade förvandlats till icke-demokratiska högerregimer av olika valör.

Efter andra världskriget ansträngdes landets ekonomi av återuppbyggnadsarbetet, som var särskilt omfattande i det av tyskarna härjade Lappland (Lapplandskriget). Ett betungande krigsskadestånd måste erläggas till Sovjetunionen, som i praktiken fram till 1947 kunde styra landet genom den allierade kontrollkommissionen. Att Finland av politiska skäl 1947 ansåg sig tvunget att tacka nej till den s.k. Marshallhjälpen, amerikanskt ekonomiskt bistånd som hjälpte det krigshärjade Västeuropa på fötter, var ett bakslag, men betydde trots allt föga i den nästan eruptiva utveckling som Finland genomgick under de följande decennierna. Omvandlingen från ett agrarbetonat samhälle till en modern industristat skedde i Finland senare och snabbare än i andra jämförbara länder. Industrin förmådde trots allt inte suga upp den arbetskraft som p.g.a. mekaniseringen frigjordes från jord- och skogsbruket, vilket innebar att emigrationen i synnerhet till Sverige tog fart och skapade ett större avbräck i befolkningsutvecklingen än andra världskriget.

Med Sovjetunionen ingick Finland 1948 vänskaps- och biståndspakten, som utgjorde hörnstenen i landets utrikespolitik ända fram till det kommunistiska östblockets sammanbrott kring decennieskiftet 1990. Kriser i de finländsk-sovjetiska relationerna uppstod dock (se t.ex. nattfrosten, notkrisen). Den större parten blandade sig trots försäkringar om motsatsen i den mindres interna angelägenheter. Det konstanta trycket framkallade en finländsk anpassning till de sovjetiska önskemålen, vilket blev så påfallande att man i Västeuropa myntade det för Finland mindre smickrande begreppet finlandisering.

Men den finländska politiken var även framgångsrik, inte minst i ekonomiskt avseende: landet kunde i årtionden profitera på den bilaterala handeln med Sovjetunionen. En stor framgång innebar även återlämnandet av det ursprungligen på femtio år utarrenderade Porkala 1955. Samma år inträdde Finland i Nordiska rådet (nordiskt samarbete) och Förenta Nationerna, där landet har spelat en aktiv roll bl.a. genom sina bidrag till världsorganisationens fredsstyrkor.

Landet styrdes under efterkrigstiden mestadels av mittenkoalitioner, s.k. rödmylleregeringar, bestående av Centern och socialdemokraterna samt representanter för något av de mindre partierna. Stundom långvariga regeringskriser, inte sällan framkallade av konflikter om lantbrukspriserna, avvecklades särskilt under Urho Kekkonens tid genom expeditionsministärer. Regeringar av s.k. folkfrontstyp ([[Folkfront
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 30.06.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 30.06.2011 av Johan Lindberg