bonde. Självägande bönder präglade redan under medeltiden samhällsstrukturen i Finland. Man har beräknat, att nittio procent av hemmanen i Finland alltjämt på 1540-t. ägdes av självständiga skattebönder. Finland var sålunda ett relativt renodlat bondesamhälle. Det oaktat kunde man däri urskilja ett slags överklass, en bondearistokrati, liksom även en underklass, bestående av utmarkernas småbrukare och nybyggare.

Det fria bondeståndets insats i den lokala administrationen har alltid varit betydande, men även i det politiska livet var bondeståndets medverkan redan under medeltiden anmärkningsvärd. I äldsta tid låg den politiska makten hos de självägande bönderna, men småningom gled den över till de stora jordägarna (frälset) och kronan med dess representanter. Bönderna utgjorde det fjärde ståndet i Sveriges riksdag (och i det autonoma Finlands lantdag), vilket erbjöd icke föraktliga möjligheter att påverka centralmaktens beslut i för dem fördelaktig riktning. Deras ställning försvagades under 1600-t., då ett stort statligt resursuttag (indelningsverket) p.g.a. de ständiga krigen i förening med en ogynnsam klimatperiod (Lilla istiden) skakade bondesamhället i dess grundvalar. Ett bondeuppror var någonting överheten ständigt räknade med under stormaktstiden, men efter klubbekriget på 1590-t. drabbades riket inte av något sådant, och en revolt hade av allt att döma även varit utsiktslös, centralmakten var för stark och välorganiserad.

Karl IX:s reduktion på 1680-t., vilken i äldre historieskrivning har betraktats som räddningen för bondeståndet genom att adelns vidsträckta förläningar indrogs, betydde i själva verket mindre än avgörandet vid Poltava 1709, som var början till slutet för det kungliga enväldet. Reduktionen innebar i realiteten en försämring av böndernas ekonomiska villkor, eftersom den smidighet som funnits i relationerna mellan adelsmännen och deras bönder var borta; kronans uppbördsmän var inte lika medgörliga. Politiskt och socialt innebar reduktionen dock en förbättring av bondeklassens ställning.

Efter 1690-talets nödår och stora nordiska kriget var 7 av 10 hemman i Finland kronohemman p.g.a. böndernas oförmåga att betala skatt. Efter 1721 blev skatterna på jord allt lättare i förhållande till produktionen, vilket möjliggjorde att ett välstånd kunde ackumuleras. I synnerhet i Österbotten var det kvinnorna som skötte om jordbruket, eftersom männen var sysselsatta med annat, bl.a. tjärbränning. Även i det s.k. Gamla Finland, som avträtts till Ryssland 1721 och 1743, blev böndernas situation svår (donationsgods). Förenings- och säkerhetsakten 1789 gav bönderna samma rätt till sin egendom som adeln ägde och rätt att besitta frälsehemman; därigenom ökade de självägande böndernas antal. Inlösen av kronohemman till skattehemman underlättades.

I det autonoma storfurstendömet Finland omfattade bondeståndet ägare till i mantal satt frälse- och skattejord, åboar på kronohemman och arrendatorer på kronoboställen, kungsgårdar och kungsladugårdar, såvida de inte tillhörde något annat stånd eller var statstjänstemän. Bondeståndets lantdagsmän utsågs, en för varje domsaga, av sockenvis valda elektorer. Vid lantdagen 1809 var bondeståndets representanter 30, 1877 var de 59. Ståndets talman utsågs av kejsaren-storfursten.

Bönderna, som genom den kraftiga befolkningsökningen på landsbygden under slutet av 1800-t. blivit en allt mindre del av lantbefolkningen, upphörde att vara ett stånd 1906, men deras politiska inflytande förblev stort eller rentav ökade fram till 1960-t. Stommen i det inflytelserika agrarförbundets (nuv. Centern i Finland) väljarkår utgjordes länge av lantbrukare. Samhällsomvandlingen under senare delen av 1900-t. berövade dock jordbrukarbefolkningen en stor del av dess politiska tyngd. (V. Hytönen, Talonpoikaissäädyn historia Suomen valtiopäivillä 1809-1906, 2 bd, 1923-26; R. Silvanto, Suomen talonpojan historia, 1933; Suomen talonpoikaisluokan ja maatalouden historiaa,1936; E. Jutikkala, Bonde-Finland, 1949, Bonden i Finland genom tiderna, 1963, Talonpoika - aatelismies - kruunu, 1983; T. Paloposki, Suomen talonpoikaissäädyn valtiopäiväedustus vapaudenajalla, 1961; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland 1983; Sukupolvien perintö I-II, red. H. Kirkinen, 1984-1985; M. Peltonen, Talolliset ja torpparit, Historiallisia tutkimuksia 164, 1992; N.E. Villstrand, Anpassning eller protest, 1992; V. Heinonen, Talonpoikainen etiikka ja kulutuksen henki, 1998; A-C. Östman, Mjölk och jord, 2000; K. Katajala, Suomalainen kapina. Talonpoikaislevottomuudet ja poliittisen kulttuurin muutos Ruotsin ajalla, 2002; M. Huhtamies, Knektar och bönder, 2003)
Bondebonde. En grupp lantdagsmän ur bondeståndet under 1863-64 års lantdag. Ännu hundra år senare hade deras arvtagare ett dominerande inflytande inom finländsk politik. Åbo Akademis bildsamlingar.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
svenska tiden, medeltiden, autonoma tiden, samhällsklasser, självständighetstiden, bönder, bondeståndet
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Historia
Skapat 26.10.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 18.04.2016 av Johan Lindberg