tekoindustri , textil- och konfektionsindustri. Textilindustrin var även i Finland den industrigren som först fick sitt genombrott; därvid följde den det gängse mönstret för förloppet av en industrialiseringsprocess. Viktiga centra för t. blev tidigt Åbo, Tfrs, Björneborg och Vasa samt s. Tavastland. Äldst är t:s traditioner i Åbotrakten, där en hantverksmässig klädesfabrikation redan hade bedrivits länge då pionjären på området, Esaias Wechter (1701-76) 1738 grundade ett klädesmanufakturverk, som några år senare sysselsatte ett 90-t. arbetare. Vid ungefär samma tid inleddes tillverkning av band och siden samt grundades linnespinnerier och -väverier. Så länge naturahushållningen var rådande förblev företagen tämligen obetydliga. I spetsen för utvecklingen mot fabrikstillverkning gick till en början Finlaysons bomullsfabrik i Tfrs, John Barkers bomullsfabrik i Åbo, Forssa fabriker, Tammerfors klädesfabrik och Tammerfors linnemanufaktur.
Inom t. verkade 2006 ca 200 företag, de flesta relativt små. Huvuddelen av produktionen härstammade länge från mera betydande företag, koncentrerade till bosättningscentra. Numera är bastextilindustrin nästan försvunnen från Finland, medan konfektionsindustrin har hävdat sig bättre, dock med omfattande underleveranser från billigare länder. Tillverkningen består i växande utsträckning av designprodukter för en krävande kundkrets. T. sysselsatte 2007 ca 9 400 personer (mot ca 50 000 1985). Branschen arbetar till stor del med utländsk råvara.
T. utvecklades, sedan det s.k. Fineftaavtalet 1961 öppnat marknader i Västeuropa, snabbt till en viktig exportindustri. Exporten i österled, som likaså inleddes i början av 1960-t., var sedermera ända fram till Sovjetunionens sammanbrott mycket betydelsefull för finländsk t., men därefter skedde en snabb nedgång. Idag utgör värdet av den finländska exporten (541 milj. 2005) endast en knapp tredjedel av tekoimportens värde; viktigaste exportländer är Ryssland, Estland, Sverige och Tyskland. Av importen härstammar nästan en tredjedel från Kina.
Flaggskepp för finländsk t. är sedan decennier Marimekko Oyj, men landets största tekoföretag är idag L-Fashion Group Oy med varumärken som Luhta och Skil. F.ö. märks trikåföretaget Nanso Oy (Black Horse, Hyvon, Finnwear) med säte i Nokia och Virke Oy (Finnkarelia) i Orimattila samt Turo Tailor (herrkostymer) i Kuopio. Dessa företag har förlagt en del av sin tillverkning till Östeuropa.
Branschens intressen bevakas av Textil- och konfektionsindustrin (Tekstiili-ja vaatetusteollisuus Finatex), Hfrs, gr. 1905, medlemsorganisation i Finlands näringsliv EK. Arbetstagarna representeras idag av Kemifacket (kemisk industri), sedan det tidigare FFC-förbundet Tekstiili- ja vaatetustyöntekijäin liitto (43 000 medl. 1984) 2004 hade gått samman med detta. Därmed utplånades Nordens sista självständiga textilarbetarförbund, med anor alltsedan 1899. (H. Näreikkö, Säikeistä yhteen: Tekstiili- ja vaatetustyöväen historia, 1986; K. Leinonen/E. Talanterä, Wechteristä Valvillaan: Suomen tekstiiliteollisuus 250 vuotta, 1987; P. Lappalainen/M. Almay, Kansakunnan vaatettajat, 1996; M. Kaarninen, Taitavien käsien liitto: Tekstiili- ja vaatetustyöväen liitto Teva 1970-2004, 2005; A. Seppälä, Lanka läpi vuosisatojen, 2005)
Inom t. verkade 2006 ca 200 företag, de flesta relativt små. Huvuddelen av produktionen härstammade länge från mera betydande företag, koncentrerade till bosättningscentra. Numera är bastextilindustrin nästan försvunnen från Finland, medan konfektionsindustrin har hävdat sig bättre, dock med omfattande underleveranser från billigare länder. Tillverkningen består i växande utsträckning av designprodukter för en krävande kundkrets. T. sysselsatte 2007 ca 9 400 personer (mot ca 50 000 1985). Branschen arbetar till stor del med utländsk råvara.
T. utvecklades, sedan det s.k. Fineftaavtalet 1961 öppnat marknader i Västeuropa, snabbt till en viktig exportindustri. Exporten i österled, som likaså inleddes i början av 1960-t., var sedermera ända fram till Sovjetunionens sammanbrott mycket betydelsefull för finländsk t., men därefter skedde en snabb nedgång. Idag utgör värdet av den finländska exporten (541 milj. 2005) endast en knapp tredjedel av tekoimportens värde; viktigaste exportländer är Ryssland, Estland, Sverige och Tyskland. Av importen härstammar nästan en tredjedel från Kina.
Flaggskepp för finländsk t. är sedan decennier Marimekko Oyj, men landets största tekoföretag är idag L-Fashion Group Oy med varumärken som Luhta och Skil. F.ö. märks trikåföretaget Nanso Oy (Black Horse, Hyvon, Finnwear) med säte i Nokia och Virke Oy (Finnkarelia) i Orimattila samt Turo Tailor (herrkostymer) i Kuopio. Dessa företag har förlagt en del av sin tillverkning till Östeuropa.
Branschens intressen bevakas av Textil- och konfektionsindustrin (Tekstiili-ja vaatetusteollisuus Finatex), Hfrs, gr. 1905, medlemsorganisation i Finlands näringsliv EK. Arbetstagarna representeras idag av Kemifacket (kemisk industri), sedan det tidigare FFC-förbundet Tekstiili- ja vaatetustyöntekijäin liitto (43 000 medl. 1984) 2004 hade gått samman med detta. Därmed utplånades Nordens sista självständiga textilarbetarförbund, med anor alltsedan 1899. (H. Näreikkö, Säikeistä yhteen: Tekstiili- ja vaatetustyöväen historia, 1986; K. Leinonen/E. Talanterä, Wechteristä Valvillaan: Suomen tekstiiliteollisuus 250 vuotta, 1987; P. Lappalainen/M. Almay, Kansakunnan vaatettajat, 1996; M. Kaarninen, Taitavien käsien liitto: Tekstiili- ja vaatetustyöväen liitto Teva 1970-2004, 2005; A. Seppälä, Lanka läpi vuosisatojen, 2005)
tekoindustri. Dagens Nanso Oy satsar på nya, ungdomliga konsumenter. Kollektionerna utstrålar samma värden som företaget, skandinavisk enkelhet i formspråket och verksamheten. Foto: Lehtikuva Oy, K. Mäntylä.