skyddskårskonflikten

skyddskårskonflikten, namn på en räcka händelser 1921, som berörde främst skyddskårsorganisationens relationer till regeringen. Det hela inleddes med att chefen för Helsingfors skyddskårsdistrikt, generallöjtnant Paul von Gerich, 9/6 publicerade en insändare i Hufvudstadsbladet, där han i skarpa ordalag kritiserade regeringens s.k. randstatspolitik och nagelfor flera av de länder som spelade en framträdande roll i detta sammanhang, främst Polen, men även ententemakter som Frankrike och Italien. Sedan diplomatiska representanter för dessa länder hade inlagt en bestämt formulerad protest mot denna protyska opinionsyttring, såg sig regeringen tvungen att entlediga von Gerich, som drog med sig överbefälhavaren för skyddskårerna, överste Didrik von Essen, i fallet. Ytterligare dramatik åt skeendet gav dennes efterträdare, generalmajor Karl Emil Berg, genom att begå självmord sedan han av sina officerskamrater hade fördömts för sin medgörlighet gentemot regeringen.

Regeringens åtgärder uppfattades inkräkta på skyddskårsorganisationens autonomi, och flera representantmöten för skyddskårerna sammankallades under loppet av sommaren och hösten 1921 för att dryfta situationen.

I kulisserna fördes även en hård kamp mellan höger- och centerflygeln inom aktivismen, som genom s. fick den avgörande påstöten till en allvarlig splittring. Högerflygeln med män som Kai Donner, Hannes Ignatius och Harald Åkerman försökte installera Gustaf Mannerheim på posten som överbefälhavare för skyddskårerna, uppenbarligen med en statskupp i tankarna, men planen avstyrdes av republikens president K.J. Ståhlberg, som vägrade att utnämna Mannerheim och i stället 17/9 utsåg jägaröverstelöjtnanten Lauri Malmberg, en person som hade gallrats fram av de moderata skyddskårsledarna med E.E. Kaila i spetsen. Bl.a. genom den sistnämnde hade s. en koppling till den samtidigt spirande officerskonflikten. En följd av s. var, att man inom skyddskårsledningen därefter konsekvent började framhäva rörelsens "yttre" försvarspolitiska roll, samtidigt som den inrikespolitiska rollen i fortsättningen knappt nämndes. (M. Ahti, Aktivisterna och "Andersson", 1991)