Tikkanen, Georg Henrik (f. 9/9 1924 Hfrs, d. 19/5 1984 Esbo), författare och konstnär. T. var verksam som tecknare och kåsör, utan fast anställning, vid Hufvudstadsbladet (Hbl) 1947-67; konstnärlig ledare vid Sanoma Oy och medarbetare i Helsingin Sanomat (HS) från 1967. Den självlärde T. övade upp sig till en virtuos tecknare med Albert Engström som viktig förebild. I hans tidiga produktion ingår illustrationer i mängder av tidningar och tidskrifter, seriösa och mindre salongsfähiga. Hans mjuka linje anpassades perfekt till tidningstrycket, inte minst när arkitektoniska helheter skulle gestaltas. I Hbl avsatte i synnerhet samarbetet med reportern Benedict Zilliacus (signaturen Bez) lysande resultat. I HS kunde hela sidor fyllas av T:s konst; han hade vernissage varje dag och lät blyertsteckningarna föra en dialog med tidningspapperets vithet. Under senare år framträdde han också med fria teckningar på egna utställningar, där särskilt hans med träffsäker elegans gjorda figurkompositioner väckte uppmärksamhet.
Efterhand kom det skrivna ordet att bli allt viktigare för den mångsidiga begåvningen T. Redan på 1950-t. gav han ut barnböcker och reseskildringar, men sitt skönlitterära genombrott - med berömmande recensioner även i internationell press - fick han med den så kallade adressviten Brändövägen 8 (1975; nyutgåva i Vitterhetskommissionens klassikerserie 1996), Bävervägen 11 (1976), Mariegatan 26 (1977), Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982). Inledningsraderna har blivit berömda: "Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet". Här använde han självbiografiskt stoff men byggde upp berättelserna som romaner, där personerna framträdde med egna namn men skeendet kunde ha sina fiktiva drag. Genom de fränt avslöjande interiörerna ur den finlandssvenska borgerlighetens innersta rum väckte böckerna, framför allt Brändövägen 8, våldsam debatt. Man kunde tala om ett moraliskt uppror, där han och kollegan Christer Kihlman sågs som samhällsomstörtare. Men T. hyllades också för sin verbala uttryckskonst, en aforistiskt klingande prosa som inte skonade någon, allra minst upphovsmannen själv. I samma stil fortsatte han i flera romaner, där han inte alltid hade samma stringenta grepp. Till höjdpunkterna i hans prosa hör krigsskildringarna 30-åriga kriget (1977) och Efter hjältedöden (1979), delvis med material som tidigare varierats i Ödlorna (1965), där pacifisten T. mot fonden av egna krigserfarenheter målar upp krigets vansinne. Döden som hånad och fruktad motståndare blir något av ett huvudtema i de sena årens texter och teckningar.
T. framstår även som en förnämlig skärgårdsskildrare i Över fjärden är himlen hög (1959); i senare utgåva omdöpt till Min älskade skärgård (1968). Mitt Helsingfors (1972) är ett personligt reportage, fyllt av kärlek till hemstaden. Stor framgång hade han även med sina aforistiska tidningstexter som illustrerades av typiskt tikkanenska "gubbar". De publicerades bl.a. i Hbl, HS, Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet i Oslo och utgavs i tre volymer Ansikten och åsikter (1980-83). T. trivdes med rollen som en kontroversiell gestalt i finländskt kulturliv. Den litterära dialogen med hustrun Märta T., som öppenhjärtigt skriver om samlivet med en narcissistisk alkoholist i Århundradets kärlekssaga (1978) och minnesboken Två (2004), bidrog till den offentliga bilden av ett självupptaget geni. Senare har kritiker och forskare lyft fram T:s konstnärligt disciplinerade arbetsmetoder, hans grundläggande humanism bakom alla frätande sarkasmer. I finlandssvensk 1900-talslitteratur är han en av de största stilisterna; i sina bästa stunder med en strindbergsk hetta i prosan. (Henrik, red. M. Tikkanen, 1985; E. Kruskopf, Tecknaren Tikkanen, 2004) (Gustaf Widén)
Efterhand kom det skrivna ordet att bli allt viktigare för den mångsidiga begåvningen T. Redan på 1950-t. gav han ut barnböcker och reseskildringar, men sitt skönlitterära genombrott - med berömmande recensioner även i internationell press - fick han med den så kallade adressviten Brändövägen 8 (1975; nyutgåva i Vitterhetskommissionens klassikerserie 1996), Bävervägen 11 (1976), Mariegatan 26 (1977), Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982). Inledningsraderna har blivit berömda: "Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet". Här använde han självbiografiskt stoff men byggde upp berättelserna som romaner, där personerna framträdde med egna namn men skeendet kunde ha sina fiktiva drag. Genom de fränt avslöjande interiörerna ur den finlandssvenska borgerlighetens innersta rum väckte böckerna, framför allt Brändövägen 8, våldsam debatt. Man kunde tala om ett moraliskt uppror, där han och kollegan Christer Kihlman sågs som samhällsomstörtare. Men T. hyllades också för sin verbala uttryckskonst, en aforistiskt klingande prosa som inte skonade någon, allra minst upphovsmannen själv. I samma stil fortsatte han i flera romaner, där han inte alltid hade samma stringenta grepp. Till höjdpunkterna i hans prosa hör krigsskildringarna 30-åriga kriget (1977) och Efter hjältedöden (1979), delvis med material som tidigare varierats i Ödlorna (1965), där pacifisten T. mot fonden av egna krigserfarenheter målar upp krigets vansinne. Döden som hånad och fruktad motståndare blir något av ett huvudtema i de sena årens texter och teckningar.
T. framstår även som en förnämlig skärgårdsskildrare i Över fjärden är himlen hög (1959); i senare utgåva omdöpt till Min älskade skärgård (1968). Mitt Helsingfors (1972) är ett personligt reportage, fyllt av kärlek till hemstaden. Stor framgång hade han även med sina aforistiska tidningstexter som illustrerades av typiskt tikkanenska "gubbar". De publicerades bl.a. i Hbl, HS, Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet i Oslo och utgavs i tre volymer Ansikten och åsikter (1980-83). T. trivdes med rollen som en kontroversiell gestalt i finländskt kulturliv. Den litterära dialogen med hustrun Märta T., som öppenhjärtigt skriver om samlivet med en narcissistisk alkoholist i Århundradets kärlekssaga (1978) och minnesboken Två (2004), bidrog till den offentliga bilden av ett självupptaget geni. Senare har kritiker och forskare lyft fram T:s konstnärligt disciplinerade arbetsmetoder, hans grundläggande humanism bakom alla frätande sarkasmer. I finlandssvensk 1900-talslitteratur är han en av de största stilisterna; i sina bästa stunder med en strindbergsk hetta i prosan. (Henrik, red. M. Tikkanen, 1985; E. Kruskopf, Tecknaren Tikkanen, 2004) (Gustaf Widén)
Tikkanen, Henrik. Bakom den rabulistiska fasaden dolde sig en sensibel humanist. Foto: Lehtikuva Oy, A-K. Örtengren.
Träffande uttrycksfullhet och sensibel ljuskänsla är centrala element i Tikkanens teckningskonst, oberoende om verktyget är penseln, som i clochardbilderna, eller ritstiftet som här i denna skärgårdsvy. Foto: Märta Tikkanen.