sexualupplysning. Den första publikation som på finska dryftade sexuella frågor utkom 1865 i översättning från tyskan. Fr.o.m. 1880-t. uppstod en rik litteratur på området; under perioden 1865-1919 utgavs sammanlagt ca 150 arbeten över detta ämne, till största delen översättningar. Inhemska originalverk publicerades bl.a. av läkaren Max Oker-Blom, vars böcker utkom både på svenska och i finsk översättning, av prästen Paavo Snellman (Virkkunen), makarna Wilhelm och Julia Sucksdorff samt Vihtori Peltonen (författaren Johannes Linnankoski), som var den egentliga pionjären på finskt håll. En omfattande publikations- och föreläsningsverksamhet bedrevs av A.F. Tanner, vars radikalism dock gav myndigheterna anledning att ingripa.
Samhället reagerade även långt senare negativt på försök att sprida upplysning på området; bl.a. beslagtogs 1932 på justitieministeriets förordnande den finskspråkiga (men inte den svenskspråkiga) versionen av den holländska läkaren van de Veldes omtalade bok Det fulländade äktenskapet.
S. som skolämne omnämns första gången 1944 i ett cirkulär, utsänt av Skolstyrelsen till skolorna. I läroverken gavs s. ett visst utrymme inom ramen för undervisningen i hälsolära. 1971 upptogs s. även på folkskolornas undervisningsplan och integrerades med ämnet medborgarfärdighet, som även infördes i grundskolan. Under 1970- o. 80-t. intensifierades s., ungdomarnas kunskaper förbättrades och aborternas antal sjönk. På 1990-t. minskades den nationella styrningen, samtidigt som kommunerna och skolorna fick ett större ansvar; därmed blev utomstående organisationers insatser viktigare. Resultatet blev att s. i skolorna försämrades, och antalet aborter bland unga flickor ökade.
Idag ger grundskolan undervisning i sexualhälsa inom ämnet hälsokunskap. Sexualhälsa definieras som fysiskt, emotionellt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till sexualiteten. Till sexualhälsa hör traditionella begrepp som familjeplanering och fortplantningshälsa. Mätningsinstrument för sexualhälsa är bl.a. graviditetsantal, abortantal hos olika åldersgrupper, användning av preventivmetoder, förekomsten av könssjukdomar samt allmänt välmående.
Insatser för att främja s. bland befolkningen som helhet har gjorts bl.a. av Väestöliitto (har bl.a. en webbaserad sexualhälsoklinik), Samfundet Folkhälsan samt stiftelsen Sexpo säätiö (tidigare Sexualpolitiska föreningen), Hfrs, gr. 1969, som har till uppgift att främja den sexuella välmågan i Finland. Föreningen tillhandahåller utbildning, producerar utbildningsmaterial, ordnar par- och sexualterapi samt ger rådgivning per telefon och Internet.
Hälsocentralerna eller deras preventivrådgivningar ger avgiftsfri sexual- och preventivrådgivning. I skolorna ger hälsovårdarna sexualrådgivning samt råd om val av lämpliga preventivmedel. Sexualrådgivning ges även inom ramen för företagshälsovården. (L.A. Kaprio m.fl., Medical marriage guidance in Finland, 1954; K. Leppo, Contraception in Finland in a public health perspective, 1978; R. Nummelin, Seksuaalikasvatusmateriaalit: millaista seksuaalisuutta nuorille?, 1997; A. Liinamo, Suomalaisnuorten seksuaalikasvatus ja seksuaaliterveystiedot oppilaan ja koulun näkökulmasta, 2005)
Samhället reagerade även långt senare negativt på försök att sprida upplysning på området; bl.a. beslagtogs 1932 på justitieministeriets förordnande den finskspråkiga (men inte den svenskspråkiga) versionen av den holländska läkaren van de Veldes omtalade bok Det fulländade äktenskapet.
S. som skolämne omnämns första gången 1944 i ett cirkulär, utsänt av Skolstyrelsen till skolorna. I läroverken gavs s. ett visst utrymme inom ramen för undervisningen i hälsolära. 1971 upptogs s. även på folkskolornas undervisningsplan och integrerades med ämnet medborgarfärdighet, som även infördes i grundskolan. Under 1970- o. 80-t. intensifierades s., ungdomarnas kunskaper förbättrades och aborternas antal sjönk. På 1990-t. minskades den nationella styrningen, samtidigt som kommunerna och skolorna fick ett större ansvar; därmed blev utomstående organisationers insatser viktigare. Resultatet blev att s. i skolorna försämrades, och antalet aborter bland unga flickor ökade.
Idag ger grundskolan undervisning i sexualhälsa inom ämnet hälsokunskap. Sexualhälsa definieras som fysiskt, emotionellt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till sexualiteten. Till sexualhälsa hör traditionella begrepp som familjeplanering och fortplantningshälsa. Mätningsinstrument för sexualhälsa är bl.a. graviditetsantal, abortantal hos olika åldersgrupper, användning av preventivmetoder, förekomsten av könssjukdomar samt allmänt välmående.
Insatser för att främja s. bland befolkningen som helhet har gjorts bl.a. av Väestöliitto (har bl.a. en webbaserad sexualhälsoklinik), Samfundet Folkhälsan samt stiftelsen Sexpo säätiö (tidigare Sexualpolitiska föreningen), Hfrs, gr. 1969, som har till uppgift att främja den sexuella välmågan i Finland. Föreningen tillhandahåller utbildning, producerar utbildningsmaterial, ordnar par- och sexualterapi samt ger rådgivning per telefon och Internet.
Hälsocentralerna eller deras preventivrådgivningar ger avgiftsfri sexual- och preventivrådgivning. I skolorna ger hälsovårdarna sexualrådgivning samt råd om val av lämpliga preventivmedel. Sexualrådgivning ges även inom ramen för företagshälsovården. (L.A. Kaprio m.fl., Medical marriage guidance in Finland, 1954; K. Leppo, Contraception in Finland in a public health perspective, 1978; R. Nummelin, Seksuaalikasvatusmateriaalit: millaista seksuaalisuutta nuorille?, 1997; A. Liinamo, Suomalaisnuorten seksuaalikasvatus ja seksuaaliterveystiedot oppilaan ja koulun näkökulmasta, 2005)
sexualupplysning. Sommargummikampanjen som ordnats sedan 1994 av bl.a. Röda korset och radiokanalen !YleX strävar efter att förhindra spridningen av könssjukdomar hos ungdomar. Under kampanjen 2006 delades 200 000 kondomer ut under olika festivaler och evenemang. Foto: Yles arkiv.