Sahama (t. 1936 Sahlstein), Thure Georg (f. 14/10 1910 Viborg, d. 8/3 1983 Hfrs), geolog, fil.dr 1938. S. var en ovanligt mångsidig forskare. Han började sin forskarbana som tektoniker och berggrundskarterare. Hans doktorsavhandling behandlade den s.k. Granulitbågen i Lappland, och speciellt formationens struktur och tektonik. Därefter gick han över till först geokemi sedan vulkanologi och mineralogi. S. var 1940-46 statsgeolog vid geologiska kommissionen och 1946-77 personlig e.o. professor i geokemi vid Helsingfors universitet. Under slutet av 1940-t. gästforskade S. på Carnegieinstitutet i Washington, där han var sysselsatt med att utveckla och utnyttja termodynamiska metoder för petrologiska undersökningar. Hans resultat väckte stort internationellt intresse.
S. var på 1940-t. en av världens ledande geokemister. På senare år koncentrerade han sig främst på mineralogisk och vulkanologisk forskning och utvecklade Helsingfors universitets geologiska institutions geokemiska laboratorium till ett modernt och effektivt mineralogiskt laboratorium. Tillsammans med olika kolleger upptäckte och beskrev S. 13 nya mineraler, av vilka några från Finland.
S. är utan tvekan självständighetstidens mest kända mineralog i Finland. Som hedersbetygelse för insatserna inom geokemi och mineralogi namngavs 1953 ett nytt karbonatmineral, sahamalit, efter honom. S. gjorde under årens lopp flera forskningsexpeditioner och -resor, främst till Östfrika (Kongo, Madagaskar, Moçambique). Med Finska östafrika expeditionen 1954 startade S. ett tre årtionden långt vulkanologiskt-mineralogiskt projekt vid Helsingfors universitet. Det viktigaste forskningsobjektet var de alkaliska lavorna från vulkanen Nyiragongo norr om Kivusjön i det dåtida Belgiska Kongo. Hans forskning överspände nästan hela det berggrundsgeologiska fältet.
Bland S:s verk märks bl.a. läroböckerna Geokemia (1947) och The geochemistry (1950, jte K. Rankama), ett grundläggande arbete inom modern geokemi, som utkom i flera upplagor samt sammanfattningen av Nyiragongo-forskningen The Nyiragongo main cone (1978). Erhöll akademikers titel 1972. (Ragnar Törnroos)
S. var på 1940-t. en av världens ledande geokemister. På senare år koncentrerade han sig främst på mineralogisk och vulkanologisk forskning och utvecklade Helsingfors universitets geologiska institutions geokemiska laboratorium till ett modernt och effektivt mineralogiskt laboratorium. Tillsammans med olika kolleger upptäckte och beskrev S. 13 nya mineraler, av vilka några från Finland.
S. är utan tvekan självständighetstidens mest kända mineralog i Finland. Som hedersbetygelse för insatserna inom geokemi och mineralogi namngavs 1953 ett nytt karbonatmineral, sahamalit, efter honom. S. gjorde under årens lopp flera forskningsexpeditioner och -resor, främst till Östfrika (Kongo, Madagaskar, Moçambique). Med Finska östafrika expeditionen 1954 startade S. ett tre årtionden långt vulkanologiskt-mineralogiskt projekt vid Helsingfors universitet. Det viktigaste forskningsobjektet var de alkaliska lavorna från vulkanen Nyiragongo norr om Kivusjön i det dåtida Belgiska Kongo. Hans forskning överspände nästan hela det berggrundsgeologiska fältet.
Bland S:s verk märks bl.a. läroböckerna Geokemia (1947) och The geochemistry (1950, jte K. Rankama), ett grundläggande arbete inom modern geokemi, som utkom i flera upplagor samt sammanfattningen av Nyiragongo-forskningen The Nyiragongo main cone (1978). Erhöll akademikers titel 1972. (Ragnar Törnroos)