psykologi. I akademiska sammanhang nämns psykologi för första gången i Finland 1922, då ett psykologiskt laboratorium inrättades vid den humanistiska fakulteten vid det finskspråkiga universitetet i Åbo (TY). Initiativtagare var dåvarande filosofiprofessorn Eino Kaila (1890-1958), som dessutom säkerställde laboratoriets framtid i Åbo efter det att han själv 1930 blivit utnämnd till professor i Hfrs. Kailas empiriska forskning låg inom varseblivningsområdet, medan hans teoretiska tänkande hade drag av gestaltteori. Mest känd i Finland är han för sin bok Persoonallisuus (1938), där hans teoretiska ansats är holistisk. Boken kom att ha avsevärt inflytande på personlighetspsykologins inriktning i Finland.
Kaila efterträddes i Åbo av en annan empiriskt orienterad filosof, J.E. Salomaa (1891-1960), som sammanställde de första intelligenstesten speciellt avsedda för finländska förhållanden. Finlands första professur i p. inrättades 1936 i Jyväskylä, där man 1939 till tjänsten vid Jyväskylä pedagogiska högskola (JKK) utnämnde utvecklingspsykologen Arvo Lehtovaara (1905-85). Den första från filosofin frigjorda professuren i p. vid TY tillföll också den Lehtovaara (1955), som därtill även hann sköta landets första professur i tillämpad psykologi, inrättad 1966 vid Helsingfors universitet (HU). Till landets första ordinarie professor i tillämpad psykologi utsågs 1971 Olavi Viitamäki (1918-2001). I Tfrs besattes den första professuren 1957 med Aarre Tuompo (1908-60) och i Joensuu 1969 med Yrjö-Paavo Häyrynen (1933-2014). Enligt författningen om psykologiska examina av 1996 kan idag (2005) psykologiska examina avläggas vid universiteten i Hfrs, Joensuu, Jyväskylä, Tfrs och Åbo universitet (TY) samt Åbo Akademi (ÅA).
Utnämningen av minnesforskaren J.M. von Wright (f. 1924) till professor vid Åbo universitet 1958 sammanföll med stora förändringar i finländsk p. Ämnet fick på 1960-t. en mera anglosaxisk profilering och kom att noteras i det internationella vetenskapssamfundet i högre grad än tidigare. Ur finlandssvensk synpunkt kan man notera att det var von Wright som tog initiativet till att undervisning i psykologi blev tillgänglig på svenska, vid Åbo Akademi. Som första ordinarie professor i psykologi vid ÅA tillträdde 1972 aggressionsforskaren Kirsti Lagerspetz (1932-2001). Intressant är att det egentligen bara är vid ÅA och Joensuu universitet som p. infördes för att uttryckligen fylla ett samhällsbehov. Vid ÅA var det fråga om att trygga utbildning på svenska för den finlandssvenska befolkningens behov, vid Joensuu universitet var det fråga om att trygga utbildning för glesbygdsbefolkningen. Ett regionalpolitiskt utspel att förlägga den svenskspråkiga utbildningen till Vasa avstyrdes med hänvisning till de överlägsna tekniska resurserna och synergieffekterna i Åbo.
Givet de ekonomiska begränsningarna och den tidiga verksamhetens småskalighet vid de flesta institutionerna i landet var det naturligt att psykologins inriktning och status i hög grad påverkades av professorn i ämnet. Aggressionsforskningen vann tidigt internationell erkänsla. Speciellt nyskapande var Lagerspetz doktorsavhandling där hon (i samarbete med sin make Kari Lagerspetz, professsor i biologi vid TY) med hjälp av en djurmodell påvisade aggressivitetens ärftlighet. Möjliga psykogenetiska orsaker till aggressiva beteendemönster hos människor identifierades av Lea Pulkkinen i en omfattande studie (Jyväskylä longitudinal study of social development).
Efter von Wright kom tyngdpunkten inom kognitiv p. att förskjutas påtagligt. Dels började man undersöka inlärningssvårigheter hos barn och ungdomar, dels började man inom den neuropsykologiska forskningen tillämpa ett kognitivt perspektiv. Speciellt den forskning som Pekka Niemi (f. 1948) och Heikki Lyytinen (f. 1946) utfört vid Åbo Akademi respektive Jyväskylä universitet i fråga om lässvårigheter har resulterat i internationellt erkännande.
Neuropsykologins pionjär i Finland var Niilo Mäki (1902-68), som utvecklade såväl diagnostiken som rehabiliteringen av hjärnskadade soldater efter andra världskriget. Mäki blev sedermera (1948) den förste professorn i specialpedagogik vid JKK. Den finländska neuropsykologin utvecklades snabbt i slutet av 1960-t. och början av 1970-t., då A.R. Lurias teorier om hjärnfunktion kom att bli förhärskande. I dag bedrivs finländsk forskning i neuropsykologi av flera forskargrupper som utnyttjar olika hjärnavbildningsmetoder. Mest inflytelserik har Risto Näätänen (f. 1939) varit i sin verksamhet som ledare för enheten för kognitiv hjärnforskning i Hfrs (CBRU). Hans forskning berör det sensoriska minnet vid auditiv stimulering och hörselsinnets diskriminationsförmåga. Näätänen är idag en av världens mest internationellt citerade forskare på området.
En nyskapande reform av psykologins administrativa ställning genomfördes 1997. P. hade av slumpmässiga skäl kommit att placeras i olika fakulteter vid de olika lärosätena, t.ex. vid någon av de humanistiska, pedagogiska, eller samhällsvetenskapliga fakulteterna. Detta innebar att ämnets sammanlagda resurser inom landet var splittrade såväl regionalt som administrativt. Efter ett omfattande förberedande arbete, som leddes av Pekka Niemi, dåvarande professor vid ÅA, bildades 1997 en topporganisation "Psykonet", med begränsad ekonomisk autonomi. Till nätverkets uppgifter hörde att koordinera undervisningen i p. vid de enskilda lärosätena, särskilt i fråga om ämnesstudier samt vetenskaplig och klinisk fortbildning. Inom nätverket infördes distansundervisning i p. för första gången i Finland. Då hölls en kurs i neuropsykologi, senare följd av personlighetspsykologi (1998).
Idag har Psykonet viktiga uppgifter både inom forskarutbildning och utvecklingen av psykologisk yrkeskompetens. År 1994 skapades ett nationellt doktorandprogram, "The Finnish graduate school of psychology", som drivs gemensamt av nätverkets sex lärosäten. I dag (2005) omfattar nätverkets lärarresurser fem professurer och sex lektorstjänster, antalet doktorander uppgår till ca 70. Psykologie licentiatgraden, som ursprungligen var en mellanexamen mellan kandidat och doktor men visade sig obehövlig inom forskarutbildningen, återupplivades år 1993 som en akademisk fortbildningsexamen inom ovannämnda fem tillämpningsområden.
Det viktigaste vetenskapliga samfundet i psykologi är Psykologiska sällskapet i Finland (Suomen psykologinen seura), Hfrs, gr. 1952, medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. Sällskapet har sektioner för kognitiv p., utvecklingspsykologi, hälsopsykologi, psykologins historia, neurovetenskaplig beteendeforskning, socialpsykologi, samt temasektioner för speciella ändamål. Det utger två tidskrifter: Psykologia (landets enda vetenskapliga tidskrift i allmän psykologi), samt Acta Psychologica Fennica. Sällskapet har dessutom representanter i redaktionerna för Scandinavian Journal of Psychology och International Journal of Psychology.
Finlands psykologförbund (Suomen psykologiliitto), Hfrs, gr. 1957, är psykologernas egen (Akava-anslutna) intresseorganisation i frågor rörande arbetsmarknad, politik och lagstiftning. Av samtliga ca 5 100 psykologer i Finland (2005) var omkring 95 % fackligt anslutna. Psykologförbundets medlemstidning ( Psykologi) utkommer med 8 nr om året. - Flertalet av de i artikeln upptagna personerna behandlas även i egna uppslagsord. (Ralf Lindman)
Kaila efterträddes i Åbo av en annan empiriskt orienterad filosof, J.E. Salomaa (1891-1960), som sammanställde de första intelligenstesten speciellt avsedda för finländska förhållanden. Finlands första professur i p. inrättades 1936 i Jyväskylä, där man 1939 till tjänsten vid Jyväskylä pedagogiska högskola (JKK) utnämnde utvecklingspsykologen Arvo Lehtovaara (1905-85). Den första från filosofin frigjorda professuren i p. vid TY tillföll också den Lehtovaara (1955), som därtill även hann sköta landets första professur i tillämpad psykologi, inrättad 1966 vid Helsingfors universitet (HU). Till landets första ordinarie professor i tillämpad psykologi utsågs 1971 Olavi Viitamäki (1918-2001). I Tfrs besattes den första professuren 1957 med Aarre Tuompo (1908-60) och i Joensuu 1969 med Yrjö-Paavo Häyrynen (1933-2014). Enligt författningen om psykologiska examina av 1996 kan idag (2005) psykologiska examina avläggas vid universiteten i Hfrs, Joensuu, Jyväskylä, Tfrs och Åbo universitet (TY) samt Åbo Akademi (ÅA).
Utnämningen av minnesforskaren J.M. von Wright (f. 1924) till professor vid Åbo universitet 1958 sammanföll med stora förändringar i finländsk p. Ämnet fick på 1960-t. en mera anglosaxisk profilering och kom att noteras i det internationella vetenskapssamfundet i högre grad än tidigare. Ur finlandssvensk synpunkt kan man notera att det var von Wright som tog initiativet till att undervisning i psykologi blev tillgänglig på svenska, vid Åbo Akademi. Som första ordinarie professor i psykologi vid ÅA tillträdde 1972 aggressionsforskaren Kirsti Lagerspetz (1932-2001). Intressant är att det egentligen bara är vid ÅA och Joensuu universitet som p. infördes för att uttryckligen fylla ett samhällsbehov. Vid ÅA var det fråga om att trygga utbildning på svenska för den finlandssvenska befolkningens behov, vid Joensuu universitet var det fråga om att trygga utbildning för glesbygdsbefolkningen. Ett regionalpolitiskt utspel att förlägga den svenskspråkiga utbildningen till Vasa avstyrdes med hänvisning till de överlägsna tekniska resurserna och synergieffekterna i Åbo.
Givet de ekonomiska begränsningarna och den tidiga verksamhetens småskalighet vid de flesta institutionerna i landet var det naturligt att psykologins inriktning och status i hög grad påverkades av professorn i ämnet. Aggressionsforskningen vann tidigt internationell erkänsla. Speciellt nyskapande var Lagerspetz doktorsavhandling där hon (i samarbete med sin make Kari Lagerspetz, professsor i biologi vid TY) med hjälp av en djurmodell påvisade aggressivitetens ärftlighet. Möjliga psykogenetiska orsaker till aggressiva beteendemönster hos människor identifierades av Lea Pulkkinen i en omfattande studie (Jyväskylä longitudinal study of social development).
Efter von Wright kom tyngdpunkten inom kognitiv p. att förskjutas påtagligt. Dels började man undersöka inlärningssvårigheter hos barn och ungdomar, dels började man inom den neuropsykologiska forskningen tillämpa ett kognitivt perspektiv. Speciellt den forskning som Pekka Niemi (f. 1948) och Heikki Lyytinen (f. 1946) utfört vid Åbo Akademi respektive Jyväskylä universitet i fråga om lässvårigheter har resulterat i internationellt erkännande.
Neuropsykologins pionjär i Finland var Niilo Mäki (1902-68), som utvecklade såväl diagnostiken som rehabiliteringen av hjärnskadade soldater efter andra världskriget. Mäki blev sedermera (1948) den förste professorn i specialpedagogik vid JKK. Den finländska neuropsykologin utvecklades snabbt i slutet av 1960-t. och början av 1970-t., då A.R. Lurias teorier om hjärnfunktion kom att bli förhärskande. I dag bedrivs finländsk forskning i neuropsykologi av flera forskargrupper som utnyttjar olika hjärnavbildningsmetoder. Mest inflytelserik har Risto Näätänen (f. 1939) varit i sin verksamhet som ledare för enheten för kognitiv hjärnforskning i Hfrs (CBRU). Hans forskning berör det sensoriska minnet vid auditiv stimulering och hörselsinnets diskriminationsförmåga. Näätänen är idag en av världens mest internationellt citerade forskare på området.
En nyskapande reform av psykologins administrativa ställning genomfördes 1997. P. hade av slumpmässiga skäl kommit att placeras i olika fakulteter vid de olika lärosätena, t.ex. vid någon av de humanistiska, pedagogiska, eller samhällsvetenskapliga fakulteterna. Detta innebar att ämnets sammanlagda resurser inom landet var splittrade såväl regionalt som administrativt. Efter ett omfattande förberedande arbete, som leddes av Pekka Niemi, dåvarande professor vid ÅA, bildades 1997 en topporganisation "Psykonet", med begränsad ekonomisk autonomi. Till nätverkets uppgifter hörde att koordinera undervisningen i p. vid de enskilda lärosätena, särskilt i fråga om ämnesstudier samt vetenskaplig och klinisk fortbildning. Inom nätverket infördes distansundervisning i p. för första gången i Finland. Då hölls en kurs i neuropsykologi, senare följd av personlighetspsykologi (1998).
Idag har Psykonet viktiga uppgifter både inom forskarutbildning och utvecklingen av psykologisk yrkeskompetens. År 1994 skapades ett nationellt doktorandprogram, "The Finnish graduate school of psychology", som drivs gemensamt av nätverkets sex lärosäten. I dag (2005) omfattar nätverkets lärarresurser fem professurer och sex lektorstjänster, antalet doktorander uppgår till ca 70. Psykologie licentiatgraden, som ursprungligen var en mellanexamen mellan kandidat och doktor men visade sig obehövlig inom forskarutbildningen, återupplivades år 1993 som en akademisk fortbildningsexamen inom ovannämnda fem tillämpningsområden.
Det viktigaste vetenskapliga samfundet i psykologi är Psykologiska sällskapet i Finland (Suomen psykologinen seura), Hfrs, gr. 1952, medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. Sällskapet har sektioner för kognitiv p., utvecklingspsykologi, hälsopsykologi, psykologins historia, neurovetenskaplig beteendeforskning, socialpsykologi, samt temasektioner för speciella ändamål. Det utger två tidskrifter: Psykologia (landets enda vetenskapliga tidskrift i allmän psykologi), samt Acta Psychologica Fennica. Sällskapet har dessutom representanter i redaktionerna för Scandinavian Journal of Psychology och International Journal of Psychology.
Finlands psykologförbund (Suomen psykologiliitto), Hfrs, gr. 1957, är psykologernas egen (Akava-anslutna) intresseorganisation i frågor rörande arbetsmarknad, politik och lagstiftning. Av samtliga ca 5 100 psykologer i Finland (2005) var omkring 95 % fackligt anslutna. Psykologförbundets medlemstidning ( Psykologi) utkommer med 8 nr om året. - Flertalet av de i artikeln upptagna personerna behandlas även i egna uppslagsord. (Ralf Lindman)