matematik är världens äldsta vetenskap. Finlands första professor i m. var Simon Kexlerus, som utnämndes 1640 och som innehade professuren till sin död år 1669. På 1700-t. vann differential- och integralkalkyl insteg i Finland som en vetenskapsgren. Till 1800-talets mest framstående matematiker hörde Lorentz Lindelöf, vars gebit var variationsteorin och differentialgeometri. Under svensken M.G. Mittag-Lefflers tid som professor vid Helsingfors universitet 1877-81 började man studera funktionsteori för komplexa variabler. Mittag-Lefflers efterträdare E.R. Neovius behandlade särskilt frågor om minimalytor.
Ernst Lindelöf, som i början av 1900-t. blev innehavare av matematikprofessuren, räknas som den funktionsteoretiska skolans grundläggare i Finland. Till denna hörde bl.a. P.J. Myrberg, vars undersökningar främst gällde automorfa funktioner, Rolf Nevanlinna, som utvecklade de meromorfa funktionernas allmänna teori och i anslutning härtill utredde frågan om funktionsvärdenas fördelning, och Lars Ahlfors, som redan i unga år blev känd för beviset av den s.k. Denjoy'ska hypotesen. Hit hör även Olli Lehto, elev till Rolf Nevanlinna och Kalle Virtanen, elev till P.J. Myrberg, samt deras elev Jussi Väisälä.
Under de senaste decennierna har den funktionsteoretiska skolan riktat in sig på teorin för kvasikonforma och kvasireguljära avbildningar. Även andra områden av den matematiska analysen, såsom potentialteori, teorin för differentialekvationer och funktionalanalys har varit föremål för forskningsarbete. Bland andra aktiva forskningsområden i Finland kan nämnas teorin för automata, matematisk fysik, matematisk logik, stokastik, talteori samt algebraisk och geometrisk topologi, speciellt teorin för transformationsgrupper. M. som vetenskap befrämjas bl.a. av Finlands matematiska förening (Suomen matemaattinen yhdistys), gr. 1868, medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. (G. Elfving, The history of mathematics in Finland 1828-1918, 1981)
Ernst Lindelöf, som i början av 1900-t. blev innehavare av matematikprofessuren, räknas som den funktionsteoretiska skolans grundläggare i Finland. Till denna hörde bl.a. P.J. Myrberg, vars undersökningar främst gällde automorfa funktioner, Rolf Nevanlinna, som utvecklade de meromorfa funktionernas allmänna teori och i anslutning härtill utredde frågan om funktionsvärdenas fördelning, och Lars Ahlfors, som redan i unga år blev känd för beviset av den s.k. Denjoy'ska hypotesen. Hit hör även Olli Lehto, elev till Rolf Nevanlinna och Kalle Virtanen, elev till P.J. Myrberg, samt deras elev Jussi Väisälä.
Under de senaste decennierna har den funktionsteoretiska skolan riktat in sig på teorin för kvasikonforma och kvasireguljära avbildningar. Även andra områden av den matematiska analysen, såsom potentialteori, teorin för differentialekvationer och funktionalanalys har varit föremål för forskningsarbete. Bland andra aktiva forskningsområden i Finland kan nämnas teorin för automata, matematisk fysik, matematisk logik, stokastik, talteori samt algebraisk och geometrisk topologi, speciellt teorin för transformationsgrupper. M. som vetenskap befrämjas bl.a. av Finlands matematiska förening (Suomen matemaattinen yhdistys), gr. 1868, medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. (G. Elfving, The history of mathematics in Finland 1828-1918, 1981)