Kihlman, Christer

Kihlman, Christer Alfred (f. 14/6 1930 Hfrs), författare, son till Bertel Kihlman. Uppväxt i en högborgerlig finlandssvensk miljö blev han tidigt en revoltör, både politiskt och moraliskt. Få diktare i Finland har väckt så starka och motstridiga känslor hos läsaren som Kihlman I finlandssvenskt kulturliv upplevdes han länge som till ytterlighet kontroversiell. Han debuterade som senmodernistisk poet i Rummen vid havet (1951), som följdes av Munkmonolog (1953). Under 1950-talet var han också verksam som litteraturkritiker, främst i Nya Pressen. Men det är inom prosan som han kom att göra sin nydanande insats som en av 1900-talets stora berättare. Konflikten mellan individuellt och kollektivt, egoism och humanism, blir en klangbotten i Kihlmans texter. Småstadsskildringen Se upp salige! (1960), där romanens stagnerade Lexå i mångas ögon hade drag av verklighetens Borgå, väckte våldsam debatt. Den blå modern (1963) imponerade genom sin psykologiska skildring av två bröders tragiska väg in i mentalsjukdom och religiöst grubbel. Madeleine (1965) anknöt till den nya franska romanen med dess sönderbrutna form och fritt flödande medvetandeström.

Under 1960-talet blev Kihlman alltmer politiskt engagerad inom socialdemokratin, samtidigt som han genom att offentligt bejaka sin alkoholism och sin bisexualitet utmanade moralens väktare. Det handlade uttryckligen om att "vidga verklighetens gränser". Kihlman skonar ingen, allra minst sig själv. Essäsamlingen Inblandningar, utmaningar (1969) och självbiografin Människan som skalv (1971, ny upplaga 2012) gav honom en framskjuten plats bland den svenska litteraturens bekännare. Kihlmans största romansatsning Dyre prins (1975) ger pregnanta bilder ur borgerlighetens slutna rum med företagsledaren Donald Bladh som berättelsens centralgestalt. Kapitalismen angrips med ironiska medel samtidigt som författaren låter sin huvudperson ägna sig åt avancerade sexuella övningar. Som en sen uppföljning kan man se Gerdt Bladhs undergång (1987), en spåna från ett havererat släktepos och ett rekviem över en civilisation på väg mot undergången. En åldrande författares ångest inför sviken kärlek och sviktande skaparkraft återges med besvärjande intensitet i betraktelsen På drift i förlustens landskap (1986). Däremellan gav sig Kihlman ut på sydamerikansk odyssé, inte olikt en flykt, i den homosexuella kärlekens tecken i Alla mina söner (1980) och Livsdrömmen rena (1982), där längtan efter individuell lycka motvilligt kolliderar med insikten om livets plågsamma orättvisor.

Kihlman har även gjort en uppmärksammad insats som dramatiker med Hundarna i Casablanca (1975) och den iskallt analyserande samtidsmonologen Svaret är nej (1999). Han var konstnärsprofessor 1975-80. (M. Westö/C. Kihlman, Om hopplöshetens möjligheter, 2000) (Gustaf Widén/red.)
KihlmanChrister

Kihlman, Christer. Är sedan 1993 bosatt i Diktarhemmet i Borgå. Foto: Söderström & C:o Förlags Ab, M. Weckström.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
författare, personer (individer)
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 31.01.2012
Uppdaterat 31.01.2012