kamkeramisk kultur

kamkeramisk kultur. Med k. avses en kulturform som under yngre stenålder var utbredd över Finland, Baltikum och angränsande delar av n.v. Ryssland. Några boplatser har nyligen upptäckts i Norrland, och k. är även rikligt företrädd på Åland. Den gemensamma nämnaren för kulturen över hela detta område är keramiken, som består av stora spetsbottnade lerkärl ornerade med kamstämplar och intryckta gropar i geometriska mönster som täcker kärlets hela yta. De stora kärlen har inte lämpat sig som kokkärl; de var snarast förrådskärl, som lämnades kvar på boplatsen för kommande bruk. Keramiken kan på basis av ornering och boplatsernas höjd över havet indelas i ett flertal regionala varianter och tidsperioder, i Finland i tidig, typisk och sen k., vilka uppträdde 5 000-3 200 f.Kr. Av fin lera tillverkades också små människoliknande idoler av en typ som även är bekant i Estland och Karelen. En av k:s ledartefakter är den flathuggna pilspetsen av flinta. Flinta förekommer ej i Finland, utan importerades från Valdaiområdet i n.v. Ryssland.

Boplatserna är belägna på sandmark i omedelbar närhet av sjö- och havsstränder. Som bostäder har man använt såväl stora rektangulära byggnader som mindre runda kåtor. Bosättningsmönstret har varit dels sedentärt, dels cykliskt, beroende på årstiderna och bytesdjurens beteende. Boplatsernas lokalisering och fyndmaterial visar, att k. var en ren fångstkultur, vars utkomst var baserad på sälfångst och fiske. Därtill jagade man älg och bäver och samlade ätbara växter, bär och nötter. Speciellt näringsrik var sjönöten Trapa natans, som förekom allmänt under den yngre stenålderns gynnsamma klimat. För resor och transporter använde man olika slag av slädmedar - några är gjorda av cembratall som inte växer v. om Ural - och hunden var människans följeslagare. Kulturens gravar ligger ofta på själva boplatsen och den dödes kropp har täckts med rödockra - ibland också med näver - och försetts med en mångfald smycken av bärnsten och skiffer samt redskap av flinta.

K. har speciellt utforskats av Sakari Pälsi, Aarne Äyräpää, Ville Luho och C.F. Meinander. (T. Edgren, Den förhistoriska tiden, i Finlands historia 1, 1992; M. Huurre, Kivikauden Suomi, 1998; Huts and Houses: Stone Age and Early Metal Age buildings in Finland, red. H. Ranta, 2002) (Torsten Edgren)