dombok, benämning på protokoll över mål, som behandlats vid domstol. D. är en viktig källa för den historiska forskningen, särskilt gällande 1600- o. 1700- talens kulturhistoria.
Den medeltida landslagen föreskrev skriftliga dombrev i mål som gällde jordegendomar, men det var i städerna som praxis att föra protokoll över samtliga domar först infördes. Nästan alla av de medeltida finländska städernas s.k. tenckieböcker har förstörts, endast några fragment har bevarats. Enligt 1541 års formulär till domared, som förpliktade häradshövdingen att föra d., var det en gammal sedvänja i svenska riket att såväl lagmän som häradshövdingar förde d. Den äldsta kända d. fördes på räfstetingen i Finland 1405. Vid Åbo landsrätt, som av Erik av Pommern organiserades till en högre rättsinstans i Finland, fördes d. troligen från början och bevisligen från 1440-t. Före medeltidens slut fördes d. i landets alla tre lagsagor. En d. vid häradsrätt nämns tidigast 1432.
Under medeltiden ansågs d. vara häradsdomarnas privata egendom och förvarades på dennes gård. Eftersom domarämbetena ofta koncentrerades till vissa släkter uppstod på en del gårdar ett slags domboksarkiv. Under 1500-t. togs häradskistorna i bruk, vilket skapade förutsättningar för en effektivare arkivhållning. Åbo hovrätt grundades 1623, och det hörde till hovrättens uppgifter att granska häradsrätternas arbete. Därför började man renskriva de s.k. konceptdomböckerna. De renskrivna (renoverade) d. förvarades sedan av hovrätten. I regel finns fortlöpande serier av underrätternas d. bevarade såväl i koncept som i renskrift (renovation) från mitten av 1600-t. I Åbo förvarades huvuddelen av de renoverade d. i ett brandsäkert valv, och därför förstördes serien inte vid branden 1827. Endast d. från häradena i slutet av alfabetet, Stor-Savolax, Säminge och Åland, brann upp, liksom också hovrättens egna d. Vasa hovrätts d. är däremot bevarade. (K. Pirinen, Suomen keskiaikaiset arkistot, Historiallinen Arkisto 52, 1947; J. Saarenheimo, Tuomioistuinten asiakirjat, Suomen historian asiakirjalähteet, red. E. Orrman/E. Pispala, 1994; H. Roiko-Jokela/T. Pitkänen, Sisä-Suomen tuomiokirjat tutkimuslähteinä ja elämän kuvaajina, 1995)
Den medeltida landslagen föreskrev skriftliga dombrev i mål som gällde jordegendomar, men det var i städerna som praxis att föra protokoll över samtliga domar först infördes. Nästan alla av de medeltida finländska städernas s.k. tenckieböcker har förstörts, endast några fragment har bevarats. Enligt 1541 års formulär till domared, som förpliktade häradshövdingen att föra d., var det en gammal sedvänja i svenska riket att såväl lagmän som häradshövdingar förde d. Den äldsta kända d. fördes på räfstetingen i Finland 1405. Vid Åbo landsrätt, som av Erik av Pommern organiserades till en högre rättsinstans i Finland, fördes d. troligen från början och bevisligen från 1440-t. Före medeltidens slut fördes d. i landets alla tre lagsagor. En d. vid häradsrätt nämns tidigast 1432.
Under medeltiden ansågs d. vara häradsdomarnas privata egendom och förvarades på dennes gård. Eftersom domarämbetena ofta koncentrerades till vissa släkter uppstod på en del gårdar ett slags domboksarkiv. Under 1500-t. togs häradskistorna i bruk, vilket skapade förutsättningar för en effektivare arkivhållning. Åbo hovrätt grundades 1623, och det hörde till hovrättens uppgifter att granska häradsrätternas arbete. Därför började man renskriva de s.k. konceptdomböckerna. De renskrivna (renoverade) d. förvarades sedan av hovrätten. I regel finns fortlöpande serier av underrätternas d. bevarade såväl i koncept som i renskrift (renovation) från mitten av 1600-t. I Åbo förvarades huvuddelen av de renoverade d. i ett brandsäkert valv, och därför förstördes serien inte vid branden 1827. Endast d. från häradena i slutet av alfabetet, Stor-Savolax, Säminge och Åland, brann upp, liksom också hovrättens egna d. Vasa hovrätts d. är däremot bevarade. (K. Pirinen, Suomen keskiaikaiset arkistot, Historiallinen Arkisto 52, 1947; J. Saarenheimo, Tuomioistuinten asiakirjat, Suomen historian asiakirjalähteet, red. E. Orrman/E. Pispala, 1994; H. Roiko-Jokela/T. Pitkänen, Sisä-Suomen tuomiokirjat tutkimuslähteinä ja elämän kuvaajina, 1995)