djurvärld

djurvärld. Faunans sammansättning i Finland bestäms av landets läge i det nordeurasiska barrskogsområdets västligaste del, av att landets sydvästligaste del och sydkusten bildar det mellaneuropeiska blandskogsområdets nordligaste utpost och av förekomsten av fjällnatur längst i n. Sjöarnas och myrmarkernas dominerande ställning och havsvattnets låga salthalt vid kusterna är också av stor betydelse. Givetvis spelar nu rådande klimatförhållanden en avgörande roll för växt- och djurvärldens utformning, men också istidens inverkan kan ännu spåras t.o.m. i d.

Olika arters förmåga att vid klimatförändringar kolonisera för dem lämpliga områden är mycket olika. En del arter har reagerat även på rätt små och nyligen noterade förändringar i klimatet. Den varma period som började på 1870-t. och kulminerade under 1930-t. medförde betydande förändringar i speciellt en del fågel- och fjärilsarters utbredning. I våra dagar påverkas faunan dock starkast av människans inverkan på miljön, särskilt när det gäller mekaniska förändringar i skogsnaturen och i odlingslandskapen.

Hela artmängden i Finland består av ca 45 000 arter, av vilka drygt 16 000 är växter. Den lägre faunan är mycket talrik med ca 23 000 arter totalt, merparten är insekter. Ryggradsdjuren består av 65 däggdjur, 240 fågelarter, 68 fiskarter samt 10 kräl- och groddjur.

De landdjur som kan betecknas som sydliga har ofta sina nordligaste förekomster i det uppodlade västliga kustlandet som klimatiskt påverkas av Bottniska viken. De nordligaste arternas sydligaste förekomster ligger ofta inom vattendelaren Suomenselkäs myrrika skogsområde, som sträcker sig mot s.v. från Kajanaland, eller i närheten av östgränsen - några nordliga arter påträffas också i havsbandet i s. En typisk sibirisk art, som aldrig anträffats v. om Torne älv, är flygekorren. Också dvärgmusens spridning mot v. har bromsats upp av älvarna i n. Tre av Finlands sex näbbmusarter är östliga, medan buskmus, skogslämmel och trädgårdssovare (som numera är praktiskt taget utdöd) förmodligen är relikter från en tid då dessa östliga eller sydöstliga invandrare har haft en vidsträcktare utbredning i Fennoskandien. Av de sex fladdermusarterna är tre utpräglat sydliga och mer eller mindre tillfälliga. Den vanliga ekorren finns i nästan hela landet. Fältharen är en nykomling från s.o. Dess invandring gynnades av de milda vintrarna under 1920- o. - 30-t. men den saknas fortfarande på Åland och ö. om linjen Uleåborg-Kuopio. Också illern har invandrat från s.o. i huvudsak under 1900-t. Däremot har flodillern under samma period försvunnit och räknas som utdöd i Finland.

Människans inverkan på däggdjursfaunan har varit mycket kraftig. Järven har i flera decenniers tid varit ytterst sällsynt och beståndet i Finland består delvis av djur som även vistas i svenska och norska lappmarken. Järven är dock numera helt fredad. Vargen har genom ständig invandring över östgränsen hållit sig kvar, men särskilt på 1960- o.-70-t. har tidvis nästan inga vargar förekommit inom landets gränser. Numera ses kringstrykande vargar t.o.m. vid syd- och västkusten. Totalbeståndet har klart ökat i antal, men vargen jagas alltjämt under senhösten och vintern. Likaså har björnstammen vuxit märkbart, i synnerhet nära östgränsen. Jakt på björn sker under ett par månader på hösten. Lon finns numera i ett reproduktivt men glest bestånd i stora delar av landet. Också lon är föremål för reglerad jakt under tre månader kring årsskiftet. Mården har tack vare fridlysning återkommit till största delen av landet.

Fjällräven har försvunnit praktiskt taget fullständigt. Det finns inte längre vinterföda för fjällrävarna, som tidigare levde av de stora rovdjurens bytesrester och av avfall vid den samebosättning som i sin ursprungliga form håller på att försvinna. Däremot är rödräven allmän i stora delar av Finland, och den drar nytta av bosättning och kulturlandskap. Grävlingen är vanlig i s. och gynnas av odlingar och bosättning. Skogsharen är trots en omfattande jakt mer eller mindre talrik i hela landet.

Miljögifter - särskilt PCB, DDT och kvicksilver - har medfört att det förr så rika beståndet av gråsäl och vikare vid Finlands kuster har betraktats som hotat. En avsevärd del av sälhonorna har varit/är sterila. Saimenvikaren, en insjöras av vikaren, har tack vare totalfredning och olika skyddsåtgärder bevarats och under senare år har beståndet ökat i antal. Totalmängden saimenvikare är dock bara drygt 200 djur. Uttern har försvunnit i stora delar av Finlands skärgård, sannolikt p.g.a. miljögifterna. I inlandet har arten däremot ökat något i antal. Av svårbestämda orsaker har hermelinen och kanske också dvärgvesslan blivit fåtaligare.

Genom inplantering har Finland fått ett kraftigt bestånd av bisamråtta. Bävern utrotades på 1860-t., men inplantering av främst kanadensisk bäver har lett till uppkomsten av lokala bestånd, som numera beskattas. Den i n.v. Ryssland inplanterade mårdhunden har invandrat till Finland och är allmän i landets s. hälft. Förrymda minkar har gett upphov till ett kraftigt vilt minkbestånd, speciellt i kusttrakterna.

De åtta vitsvanshjortar som infördes till Finland 1934 har småningom resulterat i ett talrikt bestånd, som spridit sig över praktiskt taget hela s. Finland. Inplantering av rådjur på Åland på 1950- t. har gett upphov till ett bestånd som numera omfattar ca 10 000 djur. Inemot 7 000 rådjur finns också i stora områden i s. och v. Finland. Tack vare jaktreglering och gynnsamma levnadsbetingelser i övrigt har älgen, som efter första världskriget var ytterst fåtalig, blivit mycket talrik.

Förföljelse och i synnerhet miljögifter har gjort att pilgrimsfalken och havsörnen räknas som utrotningshotade i Finland. Hos båda arterna har dock skyddsåtgärder resulterat i en klar beståndsökning sedan 1980-t. Också andra rovfåglar, speciellt tornfalk och sparvhök, har drabbats hårt av miljögifter. Fiskgjusen, vars bestånd omfattar ca 1 000 par, har efter en vikande trend på 1970-t. repat sig något. Störningar och förföljelse har också drabbat kungsörn och berguv, men fredning har medfört att bestånden åter ökat i antal.

Skogsbruket och störningar av olika slag försämrar tjäderns, orrens och järpens levnadsmöjligheter. Utdikning av vattensjuka skogsområden och myrar förändrar radikalt många arters levnadsbetingelser. Blandskogar och skogar där trädens alla ålderskategorier är representerade ersätts allt mer med barrskogar där alla träd är jämngamla, varvid skogens fauna i hög grad utarmas. Dalripan, tranan, sädgåsen och många vadare är exempel på arter som förlorat eller kommer att förlora terräng. Ännu mer trängd är den del av faunan som är beroende av murknande eller ihåliga träd. Vitryggiga hackspetten är nästan utrotad, spillkråkan går tillbaka, många hålbyggande småfåglar likaså. Bristen på bohål för slaguggla, kattuggla, pärluggla, skogsduva och knipa har dock i en del trakter kompenserats genom uppsättning av holkar.

I kulturbygderna har förändrade jordbruksmetoder med täckdikning lett till att rapphönan och kornknarren blivit mycket fåtaliga. Att hagmarkerna växer igen - boskapen går inte längre på bete i skogarna - leder till förändringar särskilt i småfågelfaunan. Bl.a. storspov och tofsvipa har fått minskat livsrum då strandängarna vuxit igen. - Sammantaget har drygt 15 % av ryggradsdjuren i Finland räknats som hotade under senare år.

De talrikaste fåglarna i Finland är lövsångare (ca 10 milj. par) och bofink (ca 6,6 milj. par). Därnäst kommer trädpiplärka (2,2 milj. par), rödvingetrast (2,1 milj. par) och bergfink (1,7 milj. par). I yppig blandskog med rik undervegetation kan fågeltätheten i s. Finland vara över 700 par per km², men på tallmoar är fågeltätheten bara ca 50 par per km². Typiska arter för skogar i landets n. delar är bl.a. bergfink, lavskrika, lappmes, sidensvans, tretåig hackspett, fjällvråk, hökuggla; på och vid myrar videsparv, varfågel, gluttsnäppa, svartsnäppa, brushane, småspov; i fjälltrakterna blåhake, gråsiska, lappsparv, fjällripa, fjällabb och snösparv. Flera arter som finns i nästan hela landet har sin tyngdpunkt i n., bland dem korp, rödvingetrast, rödstjärt, dvärgfalk, jorduggla, stjärtand, bläsand, smålom, grönbena och dalripa. Ett stort antal fågelarter är vanliga i landets s. och mell. delar, men fåtaligare eller saknas i n., t.ex. de typiska granskogsfåglarna taltrast, kungsfågel, svartmes och rödhake. Utpräglat sydliga är t.ex. svarthätta, koltrast, blåmes, sommargylling, nattskärra, kattuggla och gråspett. En del kulturbundna arter som stare, ladusvala och sånglärka har följt människan ända till Lappland. Sedan slutet av 1800-t. har en del arter - bl.a. koltrast, blåmes, grönfink, kattuggla, ringduva, tofsvipa, sothöna och skäggdopping - spridit sig allt längre norrut. Rosenfink och näktergal har sedan 1960-70-t. spridit sig snabbt mot n.v. och blivit mycket vanligare.

Karaktärsfåglar i karga sjöar är knipa och storlom. I vegetationsrika småsjöar och havsvikar är fågellivet rikt och mångskiftande. Karaktärsarter i dem är bl.a. skedand, brunand, skrattmås, skäggdopping, svarthakedopping och sothöna - ställvis finns också utpräglat sydliga arter som rördrom och brun kärrhök. Sedan 1950-t. har sångsvanen, landets nationalfågel, ökat kraftigt i antal. Det häckande beståndet är nu av storleksordningen 1 500 par. De flesta häckar i n. och ö., men många par finns också längst i söder. Samtidigt har knölsvanen etablerat sig i hela den s.v. skärgården och spridit sig snabbt i kustområdet från Kotka till Vasa. Häckande knölsvanar finns också i en del insjöar i södra Finland.

Fågellivet i den vidsträckta skärgården är rikt och omväxlande, men så stora fågelkolonier som vid världshavens kuster finns inte i Finland. Typiskt är att en del skär har ett rikt fågelliv med måsar, trutar eller tärnor som kärntrupp, till vilken ett flertal andra arter söker sig, medan andra likartade skär kan vara nästan fågeltomma. Ejdern är karaktärsart i både ytter- och mellanskärgården från Lovisa till Valsörarna i Kvarken. I yttre skärgården häckar bl.a. silvertärna, roskarl och tobisgrissla - i en del trakter också tordmule, labb och skräntärna. I nästan hela skärgården förekommer bl.a. fisktärna, silltrut, fiskmås, strandskata, rödbena, svärta, vigg samt stor- och småskrake. Den kulturgynnade gråtruten har överbefolkat skärgården utanför Hfrs och Åbo. Skrattmåsen var ännu på 1980-t. landets talrikaste måsfågel, men beståndet har sedan dess reducerats kraftigt.

Ett särdrag i sydkustens skärgård är de arktiska simfåglar och vadare som i slutet av maj och de första dagarna i juni passerar på väg mot Nordryssland och Sibirien och som återvänder i motsatt riktning i juli-oktober. Alfågeln och sjöorren är talrikast med bestånd som växlar mellan en halv och två miljoner. Prutgås och vitkindad gås passerar i ett antal om tiotusentals. Av vadarna är kärrsnäppa, större strandpipare, myrspov och kustpipare mest iögonenfallande. Också många storlommar ses på sträck.

Endast en liten del av Finlands fågelfauna består av stannfåglar, majoriteten flyttar. Av småfåglarna är största delen av mesarna stannfåglar. Också kungsfågel, trädkrypare, gulsparv, domherre och strömstare stannar delvis kvar. Typiska stannfåglar är vidare gråsparv, korsnäbbarna, tallbit, korp, skata, nötskrika och lavskrika, en del år grå- och grönsiska, vidare alla hönsfåglar och hackspettar, duvhök, gamla örnar samt ugglor (förutom jord- och hornuggla). I kulturbygder och städer övervintrar kråkor, kajor, gräsänder, grönfinkar och koltrastar, delvis också andra arter. Milda vintrar kan sjöfåglar och trutar finnas kvar i stort antal vid kusterna i s.v. Under goda rönnbärsår kan sidensvans och björktrast förekomma talrikt t.o.m. midvintertid.

Typiska för en del mindre däggdjur, men också för en del fågelarter, som häckar i nordliga regioner, är stora växlingar i beståndet. Hos flertalet av smågnagarna i Finland noteras sådana beståndsväxlingar. Särskilt utpräglade är de hos fjällämmel, gråsiding, ängssork, åkersork och fältsork. I regel infaller topparna med 3-5 års intervaller. Hos fjälllämmeln följs topparna av massvandringar, varvid lämlar som annars förekommer bara i fjällen och närbelägna områden ibland har vandrat ända till Bottenvikens kust. Hos ekorren är beståndsväxlingarna knutna till tillgången på barrträdskottar. Så är fallet också hos korsnäbbarna. Men när det gäller beståndsväxlingarna hos hönsfåglar kan man inte peka på någon enskild faktor som ensam skulle vara avgörande. Fjällvråk, tornfalk och alla ugglor har alltid de största ungkullarna under goda smågnagarår, duvhöken under skogsfågels- och ekorrår, vilket sedan kommer till synes i hur allmänt dessa arter visar sig under de följande månaderna.

Huggormen är vanlig ända till s. Lappland, men saknas längst i n., snoken är vanlig till linjen Vasa-Ule träsk och hasselsnoken finns i ringa antal på Åland. Skogsödla finns i hela landet, kopparorm (ormslå) i landets s. tredjedel. Av groddjur finns vanlig groda i hela landet, medan padda, åkergroda och mindre vattenödla har en rätt sydlig utbredning.

Fiskfaunan vid kusterna domineras av sötvattensarter som tål bräckt vatten: abborre, gädda, flera karpfiskar, gös, gärs, spigg, lake, sik samt i de mest utsötade havsområdena siklöja (mujka). Samma arter är vanliga i sötvatten. De större insjöarna har rika bestånd av siklöja, sik och gös. Harr förekommer i Bottniska viken och i de nordliga vattendragen. Alla ålar i Finland är honor. Hornsimpan och förmodligen också en del andra vattendjur i insjöarna har vandrat in under olika skeden av inlandsisens avsmältning och sedan funnits kvar. Av fiskar som normalt finns vid världshavskusten kan endast få leva i de utsötade kustvattnen: strömming (Östersjöns sillras), vassbuk (skarpsill), torsk, flundra (skrubbskädda), piggvar, tobisar, simpor, smörbultar och några till.

Brackvattnets djurvärld är artfattig, men ställvis mycket individrik. Blåmusslan är dvärgvuxen men mycket talrik från Borgå till Kvarken, östersjömusslan går längre österut. Det marina inslaget består av bl.a. några kräftdjur (märlor, spånakäring, två räkarter, havstulpan). Öronmaneten finns i s.v., tidvis också brännmanet.

Den lägre sötvattensfaunan domineras av rotatorier och andra maskgrupper, av kräftdjur (som med undantag av flodkräftan alla är små, t.ex. vattenloppor och hoppkräftor) samt av snäckor och musslor som dock inte är lika talrika som musslorna i kustvattnen. Insektlarverna utgör ett avsevärt inslag särskilt i bottenfaunan. De lägre sötvattensdjuren har i allmänhet mycket vidsträckt utbredning men föga specifika anspråk på miljön. Sötvattensfaunan är generellt artrikare än motsvarande lägre fauna i bräckt vatten.

Insektfaunan och den rika faunan av marklevande organismer är av utomordentligt stor betydelse. På en m² jord i skogsmark finns vanligen 3-5 miljoner djur. Majoriteten utgörs av mycket små rundmaskar, ledmaskar, hoppstjärtar och kvalster, medan man i fråga om spindlar, insekter och daggmaskar kan notera 10-1 000 representanter per m². Också markfaunan påverkas avsevärt av mänskliga ingrepp av olika slag. (G.B./J.U.)