befolkningspolitik, åtgärder från det allmännas sida för att påverka den totala befolkningsutvecklingen i önskad riktning i ett land. Med b. kan man även försöka påverka befolkningens regionala fördelning och dess åldersstruktur.
I Finland var b. första gången föremål för diskussion mot slutet av 1800-t., men betraktades då som en fråga av enbart teoretiskt intresse. Före första världskriget var det på finskt håll endast emigrationen som föranledde förslag till befolkningspolitiska åtgärder, medan man i svenskspråkiga kretsar redan då riktade sin uppmärksamhet på frågor som folkmängd och urbanisering. 1920-t. förde med sig en aktivering av debatten om dessa problem, men verkligt aktuell blev b. först 1934, då statistikern Gunnar Modeen framlade en befolkningsprognos, i vilken han förutsade, att landets befolkning aldrig skulle komma att överstiga fyra miljoner. Först efter Modeens framträdande kan den egentliga b:s era sägas ha börjat i Finland. Ett tecken på detta var införandet av moderskapsstöd för mindrebemedlade 1937. Den s.k. ungkarlsskatten, som även hade ett tydligt befolkningspolitiskt syfte, hade införts redan 1935. Barnbidragen, som är det viktigaste stödet för barnfamiljerna, började 1948 utbetalas för alla barn under 16 år. Det finska befolkningsförbundet Väestöliitto grundades 1940 för att föra en målmedveten b., d.v.s. man eftersträvade större familjer. Motsvarande organisation på finlandssvenskt håll, Svenska befolkningsförbundet, som tillkommit 1942, upplöstes 1985, varvid i stället en befolkningsdelegation inrättades vid Svenska Finlands folkting med uppgift att bevaka den befolkningspolitiska situationen i landet med särskild hänsyn till den finlandssvenska befolkningen. Forskningen på området främjas av Demografiska föreningen i Finland.
Då frågan om själva folkmängden tycktes löst genom den höga nativiteten efter andra världskriget, började man fästa större vikt vid kvalitativa spörsmål. Sedan slutet av 1940-t. har en vidsträckt befolkningspolitisk sektor uppstått inom den sociala sfären; tyngdpunkten ligger här på olika familjepolitiska bidrag (bl.a. barnbidrag, bostadsbidrag för barnfamiljer och moderskapspenning, familjepolitik). Även socialvården och socialförsäkringen har påverkats av befolkningspolitiska överväganden.
Under förra delen av 1900-t. bedrevs b. även i Finland från s.k. rashygieniska utgångspunkter (rashygien). (R. Nätkin, Kamppailu suomalaisesta äitiydestä: maternalismi, väestöpolitiikka ja naisten kertomukset, 1997)
I Finland var b. första gången föremål för diskussion mot slutet av 1800-t., men betraktades då som en fråga av enbart teoretiskt intresse. Före första världskriget var det på finskt håll endast emigrationen som föranledde förslag till befolkningspolitiska åtgärder, medan man i svenskspråkiga kretsar redan då riktade sin uppmärksamhet på frågor som folkmängd och urbanisering. 1920-t. förde med sig en aktivering av debatten om dessa problem, men verkligt aktuell blev b. först 1934, då statistikern Gunnar Modeen framlade en befolkningsprognos, i vilken han förutsade, att landets befolkning aldrig skulle komma att överstiga fyra miljoner. Först efter Modeens framträdande kan den egentliga b:s era sägas ha börjat i Finland. Ett tecken på detta var införandet av moderskapsstöd för mindrebemedlade 1937. Den s.k. ungkarlsskatten, som även hade ett tydligt befolkningspolitiskt syfte, hade införts redan 1935. Barnbidragen, som är det viktigaste stödet för barnfamiljerna, började 1948 utbetalas för alla barn under 16 år. Det finska befolkningsförbundet Väestöliitto grundades 1940 för att föra en målmedveten b., d.v.s. man eftersträvade större familjer. Motsvarande organisation på finlandssvenskt håll, Svenska befolkningsförbundet, som tillkommit 1942, upplöstes 1985, varvid i stället en befolkningsdelegation inrättades vid Svenska Finlands folkting med uppgift att bevaka den befolkningspolitiska situationen i landet med särskild hänsyn till den finlandssvenska befolkningen. Forskningen på området främjas av Demografiska föreningen i Finland.
Då frågan om själva folkmängden tycktes löst genom den höga nativiteten efter andra världskriget, började man fästa större vikt vid kvalitativa spörsmål. Sedan slutet av 1940-t. har en vidsträckt befolkningspolitisk sektor uppstått inom den sociala sfären; tyngdpunkten ligger här på olika familjepolitiska bidrag (bl.a. barnbidrag, bostadsbidrag för barnfamiljer och moderskapspenning, familjepolitik). Även socialvården och socialförsäkringen har påverkats av befolkningspolitiska överväganden.
Under förra delen av 1900-t. bedrevs b. även i Finland från s.k. rashygieniska utgångspunkter (rashygien). (R. Nätkin, Kamppailu suomalaisesta äitiydestä: maternalismi, väestöpolitiikka ja naisten kertomukset, 1997)