Ijo, fi. Ii, kommun i Norra Österbotten vid Bottenvikens kust ca 35 km n. om Uleåborg, Norra Finlands region. Areal 2 810,2 km2 varav 1 553 km2 landareal, invånare 9 382 (2010).

Ijo är i sin helhet ett flackt slättland, där tallmoar, myrar och låglänta ängsmarker ger sin prägel åt landskapsbilden. Kommunen genomflyts av en av Österbottens största älvar (Ijo älv), vars mynning har dragit till sig tätare bebyggelse. Kyrkbyn (4 900 inv. 2000), som efter sin äldsta del kallas Iin hamina, är en marknadsplats känd sedan 1300-talet. Det gamla samhället har en märklig, stadsliknande bebyggelse, som huvudsakligen härstammar från 1800-talet; husen står tätt utmed slingrande gränder, varvid de följer en medeltida byggnadsplan. Tack vare närheten till Uleåborg har Ijo sedan början av 1980-talet haft en stadig befolkningstillväxt. Ortens industriella traditioner går tillbaka till slutet av 1700-t., då där anlades ett glasbruk (Olhava), vars produktion under en kort tid var rikets största. Vid älvmynningen byggde ett konsortium från Uleåborg 1859-60 landets första ångsåg, Kestilä ångsågverk, som senare ägdes av handelshuset Bergbom och Ab Uleå Oy, men nedlades 1908. Älven var en viktig flottningsled före kraftverksbyggena på 1960-talet, och naturhamnarna Röyttä och Praavalahti var betydande lastageplatser för trävaror. De sista lastfartygen lämnade Röyttä hösten 1969; numera används platsen i rekreationssyfte. I kommunen finns i dag en del småindustri; bl.a. trä-, plast- och metallindustri. Längst ute i havet ligger ett naturskyddsområde, "Krunnit", på ca 100 km2, som omfattar bl.a. öarna Maakrunni, Ristikari och Ulkokrunni. På Ulkokrunni fanns 1872-1934 en lotsstation, där Uleåborgs universitet numera upprätthåller en biologisk forskningsstation.

Trakten kring Ijo älvs mynning befolkades troligen redan under tidig medeltid av birkarlar. Bottenvikens kust, som i Nöteborgsfreden 1323 hänfördes till den ryska intressesfären, blev från slutet av medeltiden till freden i Teusina 1595 ett omstritt område, utsatt för fjärrkarelska härjningståg. Inbyggarna i Ijo företog vedergällningsaktioner till Vita havets kust, bl.a. 1589, då de anfördes av den legendariske partigängaren Pekka Vesainen, som står staty (K. Kallio, 1940) invid socknens kyrka.

Ijo hörde ursprungligen under Pedersöre storförsamling, blev kapell i mitten av 1300-talet och bildade egen församling hundra år senare. Socknen gavs efter trettioåriga kriget i förläning åt en svensk storman som friherreskap, vilket senare indrogs. Församlingens kyrka, som är den tredje i ordningen på samma ställe, är uppförd 1950 (B. Strandberg/A. Hytönen), huvudsakligen med medel som donerats av de lutherska församlingarna i Amerika.

Vid ingången av 2007 förenades Kuivaniemi kommun med Ijo (A. Ahmavaara, Piirteitä Iin pitäjän historiasta ennen vuotta 1600, 1910; R. Rytkönen, Suur-Iin historia 1700-1870, 1978, Suur-Iin historia 1870-1925, 1989; K. Elo/R. Satokangas/J. Vahtola, Iin seurakunnan historia, 1998; Sanomia Iistä ja Yli-Iistä vuosilta 1925-1939, red. V. Tolonen, 2000)
IjoAP.jpgIjo är beläget i Bottenviksbågen, kustområdet kring n. Bottenviken som sträcker sig från svenska Piteå i v. till finländska Kalajoki i ö. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.

DSC03447.jpgIin Hamina i närheten av kyrkan i Ijo är en gammal marknadsplats med anor från 1300-talet. Foto: S. Backman.

KUIVANIE.jpg

Då Ijo och Kuivaniemi förenades 2007 togs Kuivaniemis gamla kommunvapen i bruk av den nya kommunen. Bildkälla: Finl. kommunförbund.

II.jpg

Ijos kommunvapen som var i bruk till kommunsammanslagningen 2007. Bildkälla: Finl. kommunförbund.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 15.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 15.05.2012 av Johan Lindberg